Nu är slutet här



För 2,5 år sedan började jag en resa som jag trodde skulle vara över på några månader. Visserligen hade jag fått diagnosen anorexi, men inte var jag så sjuk?

Jag började på dagvård på Idunkliniken, men det var inte så enkelt som jag hade trott. Min behandlare trodde på mig och det var nog enbart därför jag fick vara kvar så länge som jag fick, men efter några månader fick jag inte längre vara kvar. Jag tog inte mina näringsdrycker och gick inte upp i vikt enligt behandlingsprogrammet.

Några månader senare fick jag göra ett nytt försök på dagvården. Jag lovade att jag skulle ta min näringsdrycker så att det inte skulle bli som förra gången. Frågan är om jag ens trodde på det själv? Motivatonen fanns där, men rädslan för siffrorna på vågen var större. Åter igen hade jag en stöttande behandlare som gav mig kraft och mod, men det räckte inte. Efter några månader fick jag ännu en gång avbryta behandlingen.

Jag bad om mer hjälp. Jag insåg själv att det behövdes något mer.

Efter många turer hit och dit, telefonsamtal och jag vet inte vad, fick jag komma till Capio Anorexi Centers behandlingshem i Varberg. Jag var så glad för att jag skulle få den hjälpen jag behövde. Motivationen fanns där från första dagen, och jag fick höra att den syntes. Tiden i Varberg var ingen dans på rosor, det var utmaningar varje dag men jag fick hjälp i de svåra stunderna. Jag behövde någon som sa till mig vad jag skulle göra och som såg till att jag följde det. Den hjäpen jag fick där gjorde så att jag även klarade av de mest ångestframkallande situationerna, därav de stigande siffrorna på vågen. Vissa erfarenheter kanske jag hade klarat mig utan, så som den där förbaskade semlan. Jag drömde mardrömmar om den dagarna innan och bad gång på gång att jag skulle slippa den (för att jag varken tycker om grädde eller mandelmassa). Men jag fick trycka i mig den där semlan + näringsdryck storgråtandes, och tårarna fortsatte att spruta flera timmar efteråt. Det där kommer jag inte glömma i första taget.

Efter ett halvårs kamp i Varberg skrevs jag ut den 16 juni. På mitt sista samtal med min behandlare sa jag att jag kände mig färdig där och det kändes så bra. Det var dags att ta nästa steg.

I början på augusti började jag på Capios nystartade dagvård i Malmö. Jag var tveksam till gruppterapin i början, men den visade sig ha mestadels positiv effekt. Efter 12 veckor avslutades behandlingen och ännu en gång kände jag mig färdig och redo att gå vidare.

Jag tog några små steg tillbaka efter dagvårdens slut, men som tur var fick jag gå kvar i öppenvård hos min behandlare. Den sista tiden var värdefull och jag lärde mig en del om mig själv. Även om allt inte gick perfekt så byggde jag upp en bra grund att stå på.

Det är den grunden jag står på nu. Det har gått några dagar sedan mitt sista samtal, och det känns tufft men inte omöjligt. Jag är redo för livet och dess utmaningar. Ingen väg är spikrak utan det finns alltid något problem som måste lösas. Min utmaning är att inte ge upp så fort något inte går som jag vill och hade planerat. Mitt nya motto är: Det löser sig alltid!

Detta är mitt sista inlägg på den här bloggen. Det var ett svårt beslut eftersom jag har haft så mycket stöd från er läsare genom bloggen, och ni ska veta att det har betytt mycket för mig. Alla peppande kommentarer och hejaramsor. Ni är guld värda! Bloggandet har en speciell plats i mitt hjärta och framförallt tycker jag att det är roligt, så därför kommer ni numera hitta mig på 
www.skrivetavsofie.blogg.se

Denna bloggen har gjort sitt känner jag. Det är dags att förnya lite. Häng gärna med mig till den nya bloggen, och där är det inte meningen att sjukdomen ska stå i fokus. Jag har ju en spännande vår i Brighton att se fram emot!

Men ett stort tack från mig till er! Och kom ihåg att allt löser sig på något vis!



Kommentarer
Postat av: Madde

Du är stark Sofie!



Har följt din blogg och kommer fortsätta följa din nya. Du har gjort ett jättejobb och jag önskar att jag hade haft hälften av den kraften du har.



Kram


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se