Nu är slutet här



För 2,5 år sedan började jag en resa som jag trodde skulle vara över på några månader. Visserligen hade jag fått diagnosen anorexi, men inte var jag så sjuk?

Jag började på dagvård på Idunkliniken, men det var inte så enkelt som jag hade trott. Min behandlare trodde på mig och det var nog enbart därför jag fick vara kvar så länge som jag fick, men efter några månader fick jag inte längre vara kvar. Jag tog inte mina näringsdrycker och gick inte upp i vikt enligt behandlingsprogrammet.

Några månader senare fick jag göra ett nytt försök på dagvården. Jag lovade att jag skulle ta min näringsdrycker så att det inte skulle bli som förra gången. Frågan är om jag ens trodde på det själv? Motivatonen fanns där, men rädslan för siffrorna på vågen var större. Åter igen hade jag en stöttande behandlare som gav mig kraft och mod, men det räckte inte. Efter några månader fick jag ännu en gång avbryta behandlingen.

Jag bad om mer hjälp. Jag insåg själv att det behövdes något mer.

Efter många turer hit och dit, telefonsamtal och jag vet inte vad, fick jag komma till Capio Anorexi Centers behandlingshem i Varberg. Jag var så glad för att jag skulle få den hjälpen jag behövde. Motivationen fanns där från första dagen, och jag fick höra att den syntes. Tiden i Varberg var ingen dans på rosor, det var utmaningar varje dag men jag fick hjälp i de svåra stunderna. Jag behövde någon som sa till mig vad jag skulle göra och som såg till att jag följde det. Den hjäpen jag fick där gjorde så att jag även klarade av de mest ångestframkallande situationerna, därav de stigande siffrorna på vågen. Vissa erfarenheter kanske jag hade klarat mig utan, så som den där förbaskade semlan. Jag drömde mardrömmar om den dagarna innan och bad gång på gång att jag skulle slippa den (för att jag varken tycker om grädde eller mandelmassa). Men jag fick trycka i mig den där semlan + näringsdryck storgråtandes, och tårarna fortsatte att spruta flera timmar efteråt. Det där kommer jag inte glömma i första taget.

Efter ett halvårs kamp i Varberg skrevs jag ut den 16 juni. På mitt sista samtal med min behandlare sa jag att jag kände mig färdig där och det kändes så bra. Det var dags att ta nästa steg.

I början på augusti började jag på Capios nystartade dagvård i Malmö. Jag var tveksam till gruppterapin i början, men den visade sig ha mestadels positiv effekt. Efter 12 veckor avslutades behandlingen och ännu en gång kände jag mig färdig och redo att gå vidare.

Jag tog några små steg tillbaka efter dagvårdens slut, men som tur var fick jag gå kvar i öppenvård hos min behandlare. Den sista tiden var värdefull och jag lärde mig en del om mig själv. Även om allt inte gick perfekt så byggde jag upp en bra grund att stå på.

Det är den grunden jag står på nu. Det har gått några dagar sedan mitt sista samtal, och det känns tufft men inte omöjligt. Jag är redo för livet och dess utmaningar. Ingen väg är spikrak utan det finns alltid något problem som måste lösas. Min utmaning är att inte ge upp så fort något inte går som jag vill och hade planerat. Mitt nya motto är: Det löser sig alltid!

Detta är mitt sista inlägg på den här bloggen. Det var ett svårt beslut eftersom jag har haft så mycket stöd från er läsare genom bloggen, och ni ska veta att det har betytt mycket för mig. Alla peppande kommentarer och hejaramsor. Ni är guld värda! Bloggandet har en speciell plats i mitt hjärta och framförallt tycker jag att det är roligt, så därför kommer ni numera hitta mig på 
www.skrivetavsofie.blogg.se

Denna bloggen har gjort sitt känner jag. Det är dags att förnya lite. Häng gärna med mig till den nya bloggen, och där är det inte meningen att sjukdomen ska stå i fokus. Jag har ju en spännande vår i Brighton att se fram emot!

Men ett stort tack från mig till er! Och kom ihåg att allt löser sig på något vis!



En helt annan tjej



Det var en helt annan sak att prata med dig då. Du var djupt nere i sjukdomen, manipulativ och kunde inte se framåt. Nu är det en helt annan tjej som sitter här. Du mår bättre, vågar känna efter och kan se framåt.

Ungefär så här sa min behandlare idag. Efter 2,5 års resa står jag nu på egna ben. Jag hade mitt sista samtal idag. Många tårar blev det, men så bra det kändes ändå. Det som har varit värdefullt den här sista tiden är att jag fick fortsätta gå och prata med min behandlare. Vi började trots allt resan tillsammans då för nästan 2,5 år sedan. Hon ser en enorm skillnad på mig då och nu, och när jag tänker tillbaka på hur våra samtal var då jämfört med nu så ser jag vilken resa jag har gjort.

Jag har en lång väg kvar att vandra, det är jag fullt medveten om, men för att klara den här sista biten måste jag prova mina vingar. Ingen behandling eller behandlare kan hjälpa mig de här sista stegen, det är enbart vilja, mod och envishet från min sida.

Jag åker verkligen berg- och dalbana hela tiden. Ena stunden tror jag på mig själv, den andra tvivlar jag. Det enda jag kan göra är att prova och se vad som händer. Jag kan alltid gå tillbaks till det trygga, men förlorar aldrig något på att försöka gå en annan väg.

Inatt kommer det rinna många tårar. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet. Jag känner oro, rädsla, hopplöshet, uppgivenhet men också glädje och stolthet. Jag är rädd för allt som komma skall och de problem jag måste lösa. Men vet ni? Det känns inte omöjligt längre. Jag kan se framåt för första gången på flera år och det känns otroligt bra!





Bägaren rann över



Kommentar:
Känner du dig tillräckligt stabil för att åka till England? Hur länge ska du vara borta?

Svar:
Nä, jag känner mig inte ett dugg stabil egentligen. Men det kommer jag aldrig att göra om jag inte provar mina vingar. Jag kan inte sitta här hemma och vänta på att det ska kännas rätt. Det som kan hjälpa mig nu är att komma bort härifrån. Det är nog faktiskt den bästa hjälpen. Träffa nya människor, leva i en ny miljö, koncentrera mig på annat, klara mig själv... Det handlar om att våga prova på nya saker och inte stanna kvar i tryggheten. För visst känns det mycket enklare att falla ner i anorexins armar, där vet jag ju hur det fungerar, men jag vill inte göra det längre. Jag vill släppa sjukdomen och skaffa ett riktigt liv. De 4½ månaderna i England kommer bli en utmaning, och det får bära eller brista.



Dagen har varit tung. Jag har problem med csn, och med en massa annat, men detta var droppen och jag började storgråta. Jag har gråtit i flera omgångar och allt har känts hopplöst. Det är en himla tur att jag har stöttande föräldrar, annars hade det aldrig gått. Ja, på något vis ska det väl fixa sig.

Min kropp är helt slut. Floden av tårar var nog precis vad jag behövde. Jag har legat i soffan hela kvällen och inte orkat göra någonting. Imorgon ska jag ha samtal med min behandlare, och dessutom ställa mig på den helvetesvågen. Jag vill inte titta på några siffror. Aldrig. Det är för mycket som snurrar i huvudet nu.

Jag tänkte snart krypa ner i sängen och titta på några Vänneravsnitt. Försöka glömma verkligheten för en stund. Och kanske släcka lampan lite tidigare...jag har kommit in i helt fel vanor.



Årsresumé del 2



Juli
Jag hängde på Falsterbo Horse Show som vanligt och jobbade i informationen.





Jag var på bedömingssamtal på Capio Malmö.


Jag njöt av sommaren. Badade, solade, grillade, åt glass med mera!


Jag åkte till Öland med Sofia och Cim!



Augusti
Började på Capios dagvård i Malmö.

Jag var på Malmöfestivalen och såg Melissa Horn, och lite av Lars Winnerbäck.



September
Jag fortsatte kämpa på dagvården.

Mina kaniner dog. Vila i frid <3



Oktober
Jag gjorde ett tandemhopp från 4000 meter!


Jag slutade på dagvården. Hade det tufft de sista veckorna, men det kändes bra när jag slutade.



November
Jag och min lillasyster åkte till Fuerteventura.




Jag följde med pappa till Lübeck, Tyskland.



December
Jag julmyste så mycket jag bara kunde. Julmarknader, julbak, julkalendrar, julklappsshopping, pyntning, högg julgran och fixade massa annat.


Jag fyllde 22 år.


På grund av snöovädret kom vi inte till farmor på Österlen på julafton, utan fick åka dit på juldagen istället.




Ja, det där var väl mitt år i stora drag. Mycket som har hänt, och nu har jag ett helt nytt år framför mig. England om två veckor! Det kommer bli så bra så!



Årsresumé



Varför inte en liten årsresumé av 2010? Man glömmer ju så fort...



Januari
Jag blev inlagd på Capio Anorexi Center i Varberg den 28 december (2009 då) och började det nya året där.

 


Februari
Kampen fortsatte...


Var ute och busade i snön en hel del (Den utetiden jag fick då. Fast vi var bra på att förlänga den, och smita ut någon gång ibland)



Mars
Jag klippte lugg!


Jag flyttade till uppföljningsavdelningen, Villan.


April
Jag var hemma på permis över påsk.


I Varberg blev det mycket mys vid havet och trevliga utflykter.






Jag fick ett tråkigt besked...
Vila i frid, Anna <3


I månadsskiftet var jag hemma på veckopermis, och åt då mjuklgass såklart!


Maj
Tillbaka i Varberg blev det ännu fler härliga stunder vid havet. Och många hoppbilder!


Busade gjorde vi också... ;)


I månadsskiftet var jag hemma i två veckor.




Juni
Tillbaka i Varberg bodde jag i träningslägenhet en vecka.


Avslutade min behandlingstid i Varberg med att bo i Villan de sista dagarna.


Fick en underbar avskedspresent av E och S, och tårarna sprutade.


Jag och mamma åkte till Kefalonia, Grekland.




Resten av året kommer en annan dag! :-)



Nu förstår jag



Jag kom nyss på varför jag har så svårt för att gå och lägga mig. Natten är den tid då jag känner mig lugn och kan släppa stressen för maten och motionen. Den är nu jag kan slappna av och bara vara. Det kan jag inte annars på dygnet.

Konstigt att jag inte har kopplat det innan. Det är så självklart egentligen...




Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv,
jag kunde inte andas tillslut



Nytt år... nu kör vi!



Nu är det år 2011!

2010 var ett händelserikt år. Jag lärde känna många människor, och några togs ifrån mig. Jag såg nya delar av världen och jag lärde mig mycket om mig själv. Anorexin fick mycket plats det här året också, men jag har dödat en stor del av den. Jag har kämpat hela året. Från tiden i Varberg, till dagvården i Malmö och nu öppenvård.

2011 ska bli ett bra år! (fast det säger man väl om varje år?)
Allt jag har kämpat för under hela 2010 ska inte vara förgäves. Nu ska jag leva livet fullt ut. England är nästa utmaning. Om 3 veckor är jag där.

Det kommer bli bra det här. Livet blir vad man gör det till.
Nu kör vi!









Bloggtoppen.se