Runt, runt i en cirkel



Det har varit en jobbig dag. Mycket känslor som åker berg- och dalbana, många diskussioner hit och dit, tillsägelser, ångest, frustration, tankar på framtiden med mera. Jag hade samtal med enhetschefen I och min behandlare F en stund innan lunch. Jag har denna veckan + två veckor till kvar i dagvården. Vi pratade om vad som ska hända sedan. Vi ska följa upp det på torsdag då jag har hunnit tänka igenom det lite mer. En sak var vi överens om och det är att de har märkt att jag stampar runt i en cirkel, att jag inte vågar släppa kontrollen helt. Så känner jag precis att det är. Så vi pratade om hur jag ska lyckas bryta mig ut och våga fullt ut.

Jag är nöjd med dagen. Efter dagvården strosade jag runt i Malmös parker och sedan i Västra hamnen innan jag åkte hem med pappsen. Det kändes väldigt skönt på något vis. Det var ingen powerwalking, utan ett helt normalt gångtempo. Och jag har hållit mig inne sedan jag kom hem, och dessutom ätit lagad middag. Ångesten sitter uppe i halsen, men det känns okej. Jag vet att jag har gjort rätt.

Nu ska jag snart krypa ner under mitt älskade duntäcke och titta på dvd-box innan jag stänger ögonen. Men jag måste uppmärksamma en kommentar som jag fick till förra inlägget. Jag blev rörd när jag läste den. Du satte ord på många av mina tankar och känslor. Jag hoppas att det är okej att jag lägger upp din kommentar så här, skulle det inte vara det så säg bara till. Men tack för din kommentar. Den värmde!

Nu väntar sängen. Natti!


"Problemet är att det är inte så lätt att bara ge upp anorexin. Det är en trygg värld som man tror sig kontrollera, det enda man kan kontrollera. Så länge man inte kan och inser hur allvarligt problemet är, så länge kommer man inte ur det.

Det är ett stort steg att ta.
Många säger ”det är bara att äta”. Nej, det är inte bara att äta. Det är inte bara att vända om. Anorexi är som vilken sjukdom som helst. Skulle du säga ”det är bara att gå” till en som nyss har brutit båda benen? ”Sluta hosta” till en som är förkyld? ”Det är bara att springa upp för trappan” till en som har beninflammation? Antagligen inte, för det är ”logiskt” att man inte kan gå om man har brutit benen.

Många frågar ”vill du bli frisk”. Vad menar de egentligen?
Vill inte alla bli friska? Men för att bli frisk så måste man vara ”sjuk”. När man är sjuk måste man inse att man är sjuk, och att man behöver hjälp.

För att ta ett exempel, min mor. Hon har problem med leder och måste in till sjukhuset ibland, men hon behöver ”ingen” hjälp, hon klarar sig själv tycker hon. Det har hon gjort hela livet. Vården kan inte tvinga en patient till vård. Och förra veckan vägrade hon läggas in ett par dagar, men efter en timmes övertal gick hon med på det. Varför vägra? I våra friska ögon är det idiotiskt att vägra vård när man har ledbesvär. Och i friska ögon är det idiotiskt att inte ta emot vård när man har anorexi.

Anorektiker vet om att anorexi är farligt. Man vet om att man kan dö. Men det förträngs, den inre rösten är starkare än de goda, så man lyssnar mer och mer på den inre ”trygga” världen som man kan kontrollera.

Att bryta detta mönster kräver rätt vård i rätt ögonblick, och det är inte lätt att veta när det är. Kommer vården för tidigt, tar man inte emot den, man är inte redo. Är man för sjuk, nekas man till ”för-vården” då man är för sjuk. Är man för sjuk vill man absolut inte ha vård, för man vet sitt bästa för att kontrollera situationen.
Så när är rätt tid? Det är väl egentligen ingen som vet...

Att besegra anorexi kräver samspel, kräver förståelse och erfarenheter. Anorexi är ingen fysisk sjukdom, utan en psykisk. Och det är svårare att bota än en fysisk, även om anorexi blir till fysisk.

Sofie, du skriver att du har fått massa hjälp. Bra! Ge inte upp. Låt inte det gå för långt tills du mår så dåligt att du knappt orkar resa dig. Du skall inte skämmas att du inte använder hjälpen fullt ut. Det är ingen som kan kräva att du skall göra det heller. Liksom att man inte kan kräva en som nyss har börjat springa skall slå världsrekord i 100 meter. Man måste ha ett slutmål med massa delmål.

Att Idunkliniken (Nu är det ju Capio Anorexi Center jag går på) har mål (och krav) att alla skall äta upp maten varje gång är ett delmål, medan slutmålet är att man skall kunna äta utan att tänka på anorexin.

Man skall inte skämmas eller känna sig misslyckad om man inte alltid når ett delmål. Hur skulle då löparen känna sig om snubben inte kunde slå världsrekordet vid första försöket? Utan snubben ger inte upp, kämpar och kämpar. Och ju mer träning, desto närmre kommer man målet. Det samma gäller med anorexin. Det är inget som man löser under en natt, utan kräver mycket träning. En del träning och hjälp går lättare än annan.

Jag har varit inne på aktiv behandling i tre år för min anorexi, och över sju år inom vården innan jag blev ”frisk”. Det är mycket hjälp det, och så här i efterhand.. skall jag skämmas att jag inte tog emot all vård som jag blev erbjuden? Att i stället för att motarbeta dem, ta emot hjälpen? Men det är inte så lätt att bara acceptera när man har en inre röst. Det tar tid att förstå sin sjukdom, kunna lyssna på dem som är utanför och inte på sin sjukdom. Men det tar tid. Tid som man måste ge och kämpa igenom utan att ge upp.

En löpare kan aldrig bli världsmästare om man inte kämpar och ger det tid.
En anorektiker kan aldrig bli frisk om man inte kämpar och ger det tid.

Vi har alltid upp och nedgångar. Just nu är du kanske i en nedgång, så då gäller det att kämpa ännu mer! Alla kan!"



Tygskor visar att värmen inte har försvunnit helt :)


Öresundsbron.


Turning Torso.



Kommentarer
Postat av: aja

Minns när min tid började rinna ut, efter det var jag ”stor och stark”, skulle klara mig själv. Det var först nu jag började fatta att behandlingen bara var en temporär tid i mitt liv och inte skulle vara för evigt. Det var nu som alla tankar kom, skall jag klara detta? Är jag redo? Vill jag lämna?

Det var också nu jag började fundera på om jag hade kämpat tillräckligt, kunde jag kämpa mer?



Oron var klart stark inför hemfärden. Det märktes på alla som hade sina sista veckor kvar.



Min tid kom och jag kom hem. Bara efter några veckor föll jag som en sten igen, men jag kom in på behandlingen igen. Något som förändrade mitt liv.. igen. Denna gången satsade jag allt. Jag förstod, ännu en gång att jag måste ta mig ur detta, och jag kämpade mer än någonsin. Idun såg nog en ny människa där, en som gav de sista krafterna. Och det lönade sig. Efter tre år på olika platser så var Idun sista hållplatsen för mig. Jag var äntligen redo för att klara mig själv, och det har gått bra.



Vad vill jag säga med detta?

Alla... alla har ångest, tankar och massa känslor de sista veckorna. Det gäller bara att inte tappa fokus över det man har lärt sig och det man har upplevt. Tappar man fokus, så lyssnar man på sin inre röst. En röst som fortfarande är stor hos många som slutar sin behandling. Jag har tappat fokus många gånger innan jag verkligen fattade.



När man kommer hem, lyssna på vänner och sin familj. De vill än bara gått. Men samtidigt måste man också välja vilka vänner man skall lyssna på. Vad är bra, och vad är dåligt. Varför säger jag detta? Mina sjuka vänner var det bästa jag hade när jag var sjuk under alla mina år. Vi var en sammansvetsad ”familj” som var verkligen nära varandra. Vi stöttade varandra och kunder prata om sånt som vi förstod. Men samtidigt blev vi triggade av varandra till att inte släppa taget, och detta skapade mitt och deras problem. Ett problem som bara blev större och större. Ett problem som blev så stort att en av oss miste livet.

Det förändrade mycket av oss. En del ramlade längre ner, en del släppte taget om familjen, och en del började förstå att livet vilade på en fjäder. Det gav inget positivt, mer än en väckarklocka för oss andra, ”sluta upp med ert trams!”. Men att det skall kosta någon annans liv... det går inte att ersätta.



Efter min sista tid på Idun bestämde jag mig för att hålla mina sjuka vänner på avstånd. Inte säga hejdå, utan att inte vara så nära, för det skulle bara dra mig tillbaka till mitt sjuka mig. Idag när jag har kontroll så har jag återtagit kontakten med några av dem då jag kan kontrollera och bedöma vad som är bra och dåligt för mig. Likaså gjorde jag med mina nya vänner som jag fick under behandlingarna, dessa höll jag också lite på avstånd för att inte falla ner igen då många av dem vad fortfarande ganska sjuka.



Självklart är det inte roligt att ta avstånd från sina vänner, det tyckte inte jag då. Men det var en stor del till att jag lyckades ta mig ut allt elände. Att bara lyssna på det positiva gör en starkare.



Detta gäller bara inte oss som är sjuka, vi ser detta mönstret överallt.

Inom kriminalvården. Om en kriminell ansluter sig till sitt gamla kriminella gäng efter anstalten, då är det högst troligt att personen blir kriminell igen. Om en missbrukare kommer ut från avgiftningen och vänder sig till sina gamla missbrukarvänner så är det högst troligt att det blir missbrukarproblem igen.



Chansen är större att klara sig undan om man tar avstånd från "de felaktiga" vännerna, även om det är allt man har!



Sen tror jag aldrig att man blir helt frisk. Vi kommer alltid ha en inre röst som berättar för oss hur vi skall ha det, hur vi skall leva. Jag har fortfarande en sådan, men den bestämmer inte över vad jag skall äta längre. Självklart stoppar jag inte i mig vad som helst (där kommer rösten in), men jag har fortfarande kontroll, en positiv kontroll. En kontroll som drar sig till nyttig och hälsosam mat. Och det har jag mycket att tacka Idun och S (den förra kocken på Idun).



Så.. ge inte upp, och var fokuserad på ditt mål, att bli frisk! Kasta inte bort din tid som du har fått från Capio, utan använd den!



2010-10-06 @ 22:14:20
Postat av: aja.. igen

Glömde ju säga... klart det är ok att lägga upp kommentaren. Annars hade jag inte skrivit den.

2010-10-06 @ 22:16:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se