Min resa - Slutenvård till dagvård till öppenvård.



Ja, här händer det då inte så mycket. Det händer desto mer i mitt liv, vilket jag bara ser som positivt. Jag slutade som sagt på dagvården i fredags och det känns fortfarande bra. Jag är trött på att gå i behandling och vara i ätstörningen hela dagarna. Jag måste få lite distans till det och försöka själv, annars kommer jag inte vidare. Jag vet vad det innebär att vara inlagd på slutenvård och jag vet vad det innebär att gå på dagvård. Nu är det öppenvård som är nästa steg.

Jag känner mig som bambi på hal is. Så mycket jag har att fightas mot, och det är sannerligen inte enkelt. Det trodde jag inte heller att det skulle vara. Jag förväntar mig inte att allt ska gå perfekt. Visst, det är drömscenariot, men hur troligt är det egentligen? Jag har flera gånger fått höra att jag är väldigt medveten i min sjukdom, och det kan jag hålla med om. Jag vet vad jag måste göra för att bli fri och nå mina mål, men det betyder inte att jag lyckas alla gånger. För mig fungerar det inte att sätta ribban för högt, att säga att jag ska äta alla mina måltider perfekt och inte kompensera. Jag blir bara besviken och känner mig misslyckad, istället tror jag på att ta små steg i rätt riktning. Jag känner att det är bästa sättet för mig. Alla är vi olika.

Vågen är min största fiende. Den ställer till det något så otroligt mycket. De där jäkla siffrorna. Detta var fjärde veckan som jag inte tittade på vilka siffror vågen visade. Det kvittar vad vågen visar. Det viktiga är att jag får mitt liv att fungera. Sedan måste man självklart vara uppmärksam på att vikten inte har en nedåtgående trend, men det ansvaret lämnar jag över till andra. Jag ska vara ärlig och säga att det känns jättejobbigt att inte veta exakt vad jag väger, för det gör det. Jag har fått små hintar om resultatet och idag har det hjälpt mig framåt. Kroppen kräver mer energi än vad jag tillåter den att få. Men små steg framåt som sagt och det viktiga är att jag aldrig ger upp, för det gör jag inte.

Jag mår bättre än på länge. Jag ser mina mål klart och tydligt och det är min största styrka just nu.





Kommentarer
Postat av: Anonym

skönt att höra att du är medveten om dina problem och vad du behöver jobba med. Sen tror jag nog att man kan behöva lite press på sig ibland för att verkligen kämpa 100%, om det anses "okej" att inte försöka göra rätt hela tiden är det så lätt att ätstörningen tar över och man ursäktar det då med att "jag klarar inte av att ha för höga mål, jag blir bara besviken". Jag tror att man ibland måste bestämma sig för att "Nu ska jag äta efter matschemat VARJE dag för det är vad min kropp behöver". Och så går det bra vissa gånger och andra gånger mindre bra. Men jag tror att det är farligt att ha inställningen att "jag gör så gott jag kan, det är okej om det inte går så bra". Då vinner ätstörningen i längden.



Dessutom ser du väldigt mager ut på fotot, är det nytaget eller ett gammalt foto? Du måste ha tappat rejält sen bilderna du tog i varberg eller?



Fortsätt kämpa nu i alla fall och försök ta till dig all hjälp du kan få i öppenvården. Är det Capio som har den också?

2010-10-28 @ 09:39:45
Postat av: Cim

Åh fina Sofie, jag håller alla mina tummar och tår för att du ska orka gå emot och vinna det här! Du är en så jäkla smart och bra tjej och jag vet att du klarar det. Du är värd så mycket mer än alla de dumma tankarna! Massor med stora kramar!

Postat av: Anna

Massa kramar till dig, min vän!!! <3<3<3

2010-10-28 @ 13:15:33
Postat av: J

Du är en stark tjej Sofie, bara fortsätt kämpa :)

2010-10-28 @ 18:40:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se