Fuerteventura nästa!



Nu har jag packat klart! Så gott som det går i alla fall. Typ necessär och så får jag packa imorgon innan vi åker. Vi ska åka hemifrån typ halv fem. Alltså om bara några timmar. Känns väldigt konstigt. Skönt är det i alla fall att vi tar bilen till Svågertorp och tåget till Kastrup. Hade inte orkat vänta på en taxi vid den tiden på morgonen.

Det känns som om jag har haft jättemycket att göra idag. Gått runt och varit småstressad hela dagen, vilket jag hatar. Bara för att mamma och pappa inte är hemma känner jag att jag måste städa hela huset och fixa en massa annat. Det kommer till mig utan att jag märker det. Jag sa det till mamma nu när hon ringde, och hon sa att jag absolut inte behöver göra det. Jag vet ju det också, men det är ett invant beteende...

Nu ska jag snart krypa till sängs. Är väldigt trött. Tur att vi vrider tillbaka klockan inatt, då får jag sova en timme mer i alla fall. Jag hoppas att ni får en bra vecka, för det tänker jag ha!

Vi hörs när jag kommer hem.
Kramar till er!



Kramkalas



Idag ska jag till Helsingborg och träffa min fina Elina! Vi bestämde oss för att träffas på ungefär halva vägen. Perfekt tycker jag! Åh, det ska bli så roligt. Om bara några timmar får jag krama henne igen! Så det kommer bli en heldag borta. Jag kör in till Malmö och tar tåget till Helsingborg. Skönt att slippa bussen. Att ta bilen är mycket smidigare.

Vad händer annars då? Jag har börjat packa så smått. Jag och min lillasyster åker ju till Fuerteventura på söndag. Jag längtar till värmen. Ska bli skönt att fly verkligenheten för en stund. Fast igår gick maten bra hela dagen. Jag åt mer än vad jag har gjort de senaste dagarna, vilket kändes bra. Jag fick förresten några frågor till förra inlägget som jag ska svara på.

- Dessutom ser du väldigt mager ut på fotot, är det nytaget eller ett gammalt foto? Du måste ha tappat rejält sen bilderna du tog i Varberg eller?
Det är ett helt nytt foto. Tappat har jag gjort, men rejält vet jag inte. Jag har som sagt ingen aning om vad jag väger.

- Fortsätt kämpa nu i alla fall och försök ta till dig all hjälp du kan få i öppenvården. Är det Capio som har den också?
Nja, jag har några samtal på Capio nu efter dagvården. Dom har inte öppenvård där så läkaren har skickat remiss till ett annat ställe.


Nu ska jag säga hejdå till mamma och pappa som ska åka till Tyskland. Ser dom först när vi kommer hem från värmen. Sedan ska jag göra mig iordning för att åka till Helsingborg som sagt.


Jag och Elina <3



Min resa - Slutenvård till dagvård till öppenvård.



Ja, här händer det då inte så mycket. Det händer desto mer i mitt liv, vilket jag bara ser som positivt. Jag slutade som sagt på dagvården i fredags och det känns fortfarande bra. Jag är trött på att gå i behandling och vara i ätstörningen hela dagarna. Jag måste få lite distans till det och försöka själv, annars kommer jag inte vidare. Jag vet vad det innebär att vara inlagd på slutenvård och jag vet vad det innebär att gå på dagvård. Nu är det öppenvård som är nästa steg.

Jag känner mig som bambi på hal is. Så mycket jag har att fightas mot, och det är sannerligen inte enkelt. Det trodde jag inte heller att det skulle vara. Jag förväntar mig inte att allt ska gå perfekt. Visst, det är drömscenariot, men hur troligt är det egentligen? Jag har flera gånger fått höra att jag är väldigt medveten i min sjukdom, och det kan jag hålla med om. Jag vet vad jag måste göra för att bli fri och nå mina mål, men det betyder inte att jag lyckas alla gånger. För mig fungerar det inte att sätta ribban för högt, att säga att jag ska äta alla mina måltider perfekt och inte kompensera. Jag blir bara besviken och känner mig misslyckad, istället tror jag på att ta små steg i rätt riktning. Jag känner att det är bästa sättet för mig. Alla är vi olika.

Vågen är min största fiende. Den ställer till det något så otroligt mycket. De där jäkla siffrorna. Detta var fjärde veckan som jag inte tittade på vilka siffror vågen visade. Det kvittar vad vågen visar. Det viktiga är att jag får mitt liv att fungera. Sedan måste man självklart vara uppmärksam på att vikten inte har en nedåtgående trend, men det ansvaret lämnar jag över till andra. Jag ska vara ärlig och säga att det känns jättejobbigt att inte veta exakt vad jag väger, för det gör det. Jag har fått små hintar om resultatet och idag har det hjälpt mig framåt. Kroppen kräver mer energi än vad jag tillåter den att få. Men små steg framåt som sagt och det viktiga är att jag aldrig ger upp, för det gör jag inte.

Jag mår bättre än på länge. Jag ser mina mål klart och tydligt och det är min största styrka just nu.





Jag har kommit en bit på vägen



Jag blir så rörd av alla fina ord jag får höra av mina vänner. Det betyder massor ska ni veta, att ni tror på mig. Jag har svårt att tro på mig själv. Dålig självkänsla och självförtroende har jag, men det byggs sakta men säkert upp. Ni ger mig styrka att kämpa vidare. Jag vet att jag har en lång väg kvar att vandra, att jag har många fighter framför mig. Jag tror på att ta små steg i taget, och det tänker jag göra. Allt kan inte gå perfekt alla dagar, det blir sällan perfekt någon dag. Men jag vet vilka problem jag har att jobba med, jag är fullt medveten om vilka sjuka beetenden jag har. Ibland orkar jag inte kämpa emot, men då får det bli så den gången för jag vet att jag kämpar vidare, att jag inte ger upp.

Det är nästan exakt två år sedan jag började på dagvård för första gången. Det har hänt massor sen dess. Något som har varit enormt värdefullt för mig nu när jag har gått på Capios dagvård är att jag har haft samma behandlare som jag hade då för två år sedan på Idun. Hon ser verkligen skillnaden på mig då och nu. När vi träffades första gången var jag väldigt svältpåverkad och långt nere i anorexin. Men som hon sa igår så har hon nu börjat se vem Sofie är. Det betyder mycket.

Jag tänker kämpa vidare på min väg, för det är den enda vägen jag vill gå.
Massa kärlek till er, min familj och mina vänner. Ni betyder mycket! <3

Älskade lillasyster ger mig styrka <3



Även om du snubblar till ibland
Du kanske bränner dina fingrar hårt
Men fortsätt gå
Livet byggs på skratt och gråt

Själv behöver jag tröst ibland
En kram eller två och en varsam hand
Känna närhet om bara för en stund



En dag kvar



En dag kvar på dagvården! Det känns väldigt bra. Jag är så trött på att leva i ätstörningen hela dagarna. Och då menar jag att prata om den, äta med andra sjuka och så vidare. Men jag kommer sakna mina sötnosar. Självklart kommer jag göra det, men de jag fortsätter hålla kontakt med träffar jag mycket hellre utanför dagvårdens väggar och då utan att ätstörningen är i centrum.

Jag hade ett bra samtal med min behandlare F i eftermiddags. Vi pratade om framtiden, vad jag har kvar att jobba med och så. Jag vet att jag har en lång väg kvar. Jag har enorma svårigheter med att acceptera min vikt och kropp och nu när jag slutar på dagvården vet jag att jag måste vara extra uppmärksam så att jag inte tappar i vikt. Det är den stora faran. Men jag vet att ingenting blir bättre av att jag gå ner i vikt. Jag måste reglera mitt mående på andra sätt. Som F sa så har jag redan provat den vägen och den ledde till ett helvete, så nu måste jag prova en annan väg och se vart den leder.

En dag kvar som sagt. Till lunch blir det köttbullar och potatismos. Jag som önskade det. Jag undrar hur det kommer kännas imorgon. Jag har klarat av mina 12 veckor och det känns fantastiskt. Men jag ska dit redan på onsdag igen för samtal med läkaren och F. Så det blir inget riktigt hejdå imorgon. Skönt det.

Nu ska jag fixa och dona lite. Jag har börjat med julkortstillverkningen. Superkul!



Känslosamt



Tuff start på sista veckan. Behandlare S fick mig att tänka till ordentligt, eller hon fick nog alla att tänka till. Det väckte mycket känslor... Vad är det man som sjuk strävar efter? Jag ville se så låga siffror som möjligt, få den där "perfekta" kroppen. Men jag nöjde mig aldrig. Det som jag strävade efter skulle leda till döden till slut. Och inte ens då skulle jag vara "bäst", för det finns redan de som har dött i anorexi. Ja, det är så enkelt att vara klok nu, men i ångestens hetta finns bara jakten på det "perfekta". Varför plågar jag mig själv? Livet innehåller så mycket mer än en dum sjukdom.

Det har inte bara varit jobbigt idag. Jag blev glatt överraskad när enhetschefen och min behandlare från Varberg dykte upp. De skulle ha möte, men jag fick en liten pratstund i alla fall. Roligt! Jag fick pratat med finaste Elina en stund i eftermiddags också. Längtar tills vi ska ses! Och när vi kom hem följde mamma med mig till stallet. Det blev en liten ridtur på en pigg häst! Tur att jag har fått bra balans efter all barbackaridning.

Så det har varit en berg- och dalbana dag. Jag försöker tänka att det finns en mening med allt, för det tror jag att det finns. Vägen mot målet är inte spikrak. Det finns gropar på vägen, men det viktigaste är att jag reser mig upp och kämpar vidare. Det är så jag kommer någonstans.


Upp och hoppa igen!



Kontrollfreak



Det är så lätt att råda, se ur ett klart perspektiv. Så lätt att vara klok när det inte gäller ens eget liv.

Dagen har spenderats på landet. Pappa behövde hjälp så jag ramlade ur sängen samma tid som jag gör på vardagarna och packade ihop mina saker och placerade mig i bilen. Fick sovit lite till i alla fall. Jag har suttit i traktorn några timmar på förmiddagen och någon timme efter lunch, sedan gav jag mig ut med kameran runt halsen och försökte koppla av och njuta av det vackra höstvädret. Jag såg två rådjur, fast det var inget jämfört med de tolv rådjur (på samma gång) som vi såg från hästryggen igår. Det var en underbar ridtur. Lång och mysig!

Sent igårkväll fick jag en ångestattack. Låg i sängen och försökte bestämma mig för hur jag skulle göra idag. Det blev svart, tårarna rann och benen for åt alla håll. Ville ha något att sparka på. Jag kan inte förstå att det går så långt, fast samtidigt så gör jag det. När jag måste släppa på kontrollen är det inte lätt att hantera. Maten och motionen är så känsligt. Passar inte det ihop så kommer ångesten. Jag önskar att det inte vore så...

Helgen har varit okej i alla fall. En del utmaningar har det blivit och jag har kommit fram till en del saker. Imorgon är det måndag och min sista vecka på dagvården. Det känns bra, men väääldigt konstigt. Jag är redo att testa mina vingar, och det ska gå så bra så!



Våga



In your head, so many questions
The truth is your possession
The answer lies within your heart
You will see the doors are open
If you only dare to hope and you
will find a way to fight
The fears that kept you down
Cuz if you turn another page
You will see that's not the way
The story has to end

Looking at your situation
There's so much that you can do
Now's the time to make your stand
This is just an observation
In the end it's up to you
The future's in your hands





Det hjälper att prata



Hela frukosten satt jag tyst. Ilskan bubblade inom mig och maten växte i munnen. När jag hade dukat av mitt gick jag snabbt ifrån köket på det viset som jag brukar göra när jag tycker något är fel. Och det betyder bestämda steg och att jag har blicken fäst på vägen jag ska gå. Jag hade planerat att gömma mig och dränkas av mina egna negativa tankar. Helt fel taktik. Jag vet. Så det var tur att F fångade upp mig. Vi åkte upp och pratade en stund och jag fick sätta ord på tankarna och känslorna som snurrade runt inuti mig. Efteråt kändes det bättre. Det är skönt att hon förstår. Jag är så glad att jag stod på mig och fick igenom min vilja när jag ville byta behandlare. För mig är det oerhört viktigt att jag har en trygg person som jag kan prata med.

Förmiddagen rullade på sedan. Med en gladare Sofie. Jag och några andra tjejer hjälpte till i köket. Vi gjorde bland annat räksnittar som de skulle ha till eftermiddagens invigningsfest. Parmaskinka och melon pillade vi också ihop. Så jag hoppas att det smakade gott. Vi slutade efter lunch och då tog jag nästan bussen direkt hem. Gick i stan en stund först. När jag kom hem cyklade jag till stallet. Det blev en lång och mysig ridtur. Vi provade en ny ridväg. Roligt, roligt!

Nu ska jag snart krypa till sängs. Ska se ett avsnitt av OC och sedan kan jag förhoppningsvis somna. Är superdupermegatrött...


Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit



Jag väljer själv



Nästa fredag, den 22 oktober, är det min sista dag på dagvården. Det känns bra. Det gör faktiskt det. Det är påfrestande att gå i behandling. Man umgås ju med sjuka människor hela dagarna. Vissa är bra för en, vissa mindre bra. Några håller man kontakt med, andra inte. Jag vet vilka som är bra för mig. Jag vet att många är negativa till att ha sjuka vänner, och jag kan förstå vad de menar. Men jag tror att jag är bra på att göra en bedömning av vilka jag kan hålla kontakten med utan att det drar ner mig. Där litar jag på mitt eget omdöme. Jag har fått några riktigt bra vänner som jag har träffat i behandling.

Jag pratade med I en stund efter mellanmålet. Det hade hänt en del under dagen som hade dragit upp massa jobbiga minnen hos mig, så jag fick prata av mig lite och gråta en skvätt. Det var skönt med ett litet samtal, jag behövde det. Men att det ska vara så svårt att be om hjälp...

Jag pratade med mamma en stund nu ikväll också. Fick prata av mig lite. Behövdes nog det också. Imorgon slutar vi efter lunch. Bra det så att jag kommer till stallet lite tidigare. Men nu ska jag titta på fotbollen!


Mamma och jag hittade en rutschkana
när vi var ute och gick i lördags.




Hoppat ut från ett flygplan



Nu har jag äntligen fått göra mitt tandemhopp! Helt underbart och det var en obeskrivlig känsla! Jag kan knappt fatta att det har hänt, haha. Jag rekommenderar det starkt i alla fall! Frifallet var fantastiskt. Vilken känsla alltså!


Träning innan.


På väg mot planet.


Uppe i luften!


Mjuk landning.



Det kan vända



Jag var på jättedåligt humör imorse. Eller det började redan igårkväll och var kvar när jag vaknade. Jag ville verkligen inte gå till dagvården. Kände inte alls för det, men eftersom torsdagar är min vägningsdag och att jag dessutom skulle ha samtal med min behandlare så kunde jag inte stanna hemma. Satt tyst som en mussla i bilen hela vägen till Malmö.

Vägningen gjorde inte det hela lättare. Jag kommer nog aldrig komma överens med siffrorna. Så istället för att de skulle få förstöra min dag och få mig på ännu sämre humör bestämde jag mig för att inte titta på vad vågen visade för jäkla siffror. Det var ett stort framsteg. Det har bara hänt en gång innan att jag inte har tittat på siffrorna när jag har vägt mig. Jag måste ha kontrollen känner jag, men nu orkar jag inte fightas. Vikten jag hade förra veckan känns acceptabel. Det känns inte bra, men jag tror att jag kan hantera det. Några kilo under normalvikt, men min kropp verkar trivas och då låter vi det vara så. Rätt eller fel vet jag inte, men jag vill inte lägga mer energi på siffrorna eftersom jag vet att det bara blir fel. Vi har ingen våg hemma och jag planerar inte att köpa någon heller. Jag ser fram emot att slippa våghelvetet nu efter flera års regelbundna viktkontroller. Så det så.

Mitt humör blev bättre under dagen. Det kan inte bli något annat när jag får umgås med så fina människor. Vi är på väg mot det friska! Det märks så väl! Jag hade samtal med F efter mellanmålet. Vi pratade om vad jag ska göra nu efter behandlingen och så, och hur mycket som har hänt med mig på bara ett år. Det är så mycket som är annorlunda och det känns bra att det syns och märks. Det blir jag glad av!

Nu ska jag göra mig iordning för sängen och titta på dvd-box innan jag ska sova. Ska bli mysigt att krypa ner under duntäcket. Natti!


Jag i Grekland i somras.



Runt, runt i en cirkel



Det har varit en jobbig dag. Mycket känslor som åker berg- och dalbana, många diskussioner hit och dit, tillsägelser, ångest, frustration, tankar på framtiden med mera. Jag hade samtal med enhetschefen I och min behandlare F en stund innan lunch. Jag har denna veckan + två veckor till kvar i dagvården. Vi pratade om vad som ska hända sedan. Vi ska följa upp det på torsdag då jag har hunnit tänka igenom det lite mer. En sak var vi överens om och det är att de har märkt att jag stampar runt i en cirkel, att jag inte vågar släppa kontrollen helt. Så känner jag precis att det är. Så vi pratade om hur jag ska lyckas bryta mig ut och våga fullt ut.

Jag är nöjd med dagen. Efter dagvården strosade jag runt i Malmös parker och sedan i Västra hamnen innan jag åkte hem med pappsen. Det kändes väldigt skönt på något vis. Det var ingen powerwalking, utan ett helt normalt gångtempo. Och jag har hållit mig inne sedan jag kom hem, och dessutom ätit lagad middag. Ångesten sitter uppe i halsen, men det känns okej. Jag vet att jag har gjort rätt.

Nu ska jag snart krypa ner under mitt älskade duntäcke och titta på dvd-box innan jag stänger ögonen. Men jag måste uppmärksamma en kommentar som jag fick till förra inlägget. Jag blev rörd när jag läste den. Du satte ord på många av mina tankar och känslor. Jag hoppas att det är okej att jag lägger upp din kommentar så här, skulle det inte vara det så säg bara till. Men tack för din kommentar. Den värmde!

Nu väntar sängen. Natti!


"Problemet är att det är inte så lätt att bara ge upp anorexin. Det är en trygg värld som man tror sig kontrollera, det enda man kan kontrollera. Så länge man inte kan och inser hur allvarligt problemet är, så länge kommer man inte ur det.

Det är ett stort steg att ta.
Många säger ”det är bara att äta”. Nej, det är inte bara att äta. Det är inte bara att vända om. Anorexi är som vilken sjukdom som helst. Skulle du säga ”det är bara att gå” till en som nyss har brutit båda benen? ”Sluta hosta” till en som är förkyld? ”Det är bara att springa upp för trappan” till en som har beninflammation? Antagligen inte, för det är ”logiskt” att man inte kan gå om man har brutit benen.

Många frågar ”vill du bli frisk”. Vad menar de egentligen?
Vill inte alla bli friska? Men för att bli frisk så måste man vara ”sjuk”. När man är sjuk måste man inse att man är sjuk, och att man behöver hjälp.

För att ta ett exempel, min mor. Hon har problem med leder och måste in till sjukhuset ibland, men hon behöver ”ingen” hjälp, hon klarar sig själv tycker hon. Det har hon gjort hela livet. Vården kan inte tvinga en patient till vård. Och förra veckan vägrade hon läggas in ett par dagar, men efter en timmes övertal gick hon med på det. Varför vägra? I våra friska ögon är det idiotiskt att vägra vård när man har ledbesvär. Och i friska ögon är det idiotiskt att inte ta emot vård när man har anorexi.

Anorektiker vet om att anorexi är farligt. Man vet om att man kan dö. Men det förträngs, den inre rösten är starkare än de goda, så man lyssnar mer och mer på den inre ”trygga” världen som man kan kontrollera.

Att bryta detta mönster kräver rätt vård i rätt ögonblick, och det är inte lätt att veta när det är. Kommer vården för tidigt, tar man inte emot den, man är inte redo. Är man för sjuk, nekas man till ”för-vården” då man är för sjuk. Är man för sjuk vill man absolut inte ha vård, för man vet sitt bästa för att kontrollera situationen.
Så när är rätt tid? Det är väl egentligen ingen som vet...

Att besegra anorexi kräver samspel, kräver förståelse och erfarenheter. Anorexi är ingen fysisk sjukdom, utan en psykisk. Och det är svårare att bota än en fysisk, även om anorexi blir till fysisk.

Sofie, du skriver att du har fått massa hjälp. Bra! Ge inte upp. Låt inte det gå för långt tills du mår så dåligt att du knappt orkar resa dig. Du skall inte skämmas att du inte använder hjälpen fullt ut. Det är ingen som kan kräva att du skall göra det heller. Liksom att man inte kan kräva en som nyss har börjat springa skall slå världsrekord i 100 meter. Man måste ha ett slutmål med massa delmål.

Att Idunkliniken (Nu är det ju Capio Anorexi Center jag går på) har mål (och krav) att alla skall äta upp maten varje gång är ett delmål, medan slutmålet är att man skall kunna äta utan att tänka på anorexin.

Man skall inte skämmas eller känna sig misslyckad om man inte alltid når ett delmål. Hur skulle då löparen känna sig om snubben inte kunde slå världsrekordet vid första försöket? Utan snubben ger inte upp, kämpar och kämpar. Och ju mer träning, desto närmre kommer man målet. Det samma gäller med anorexin. Det är inget som man löser under en natt, utan kräver mycket träning. En del träning och hjälp går lättare än annan.

Jag har varit inne på aktiv behandling i tre år för min anorexi, och över sju år inom vården innan jag blev ”frisk”. Det är mycket hjälp det, och så här i efterhand.. skall jag skämmas att jag inte tog emot all vård som jag blev erbjuden? Att i stället för att motarbeta dem, ta emot hjälpen? Men det är inte så lätt att bara acceptera när man har en inre röst. Det tar tid att förstå sin sjukdom, kunna lyssna på dem som är utanför och inte på sin sjukdom. Men det tar tid. Tid som man måste ge och kämpa igenom utan att ge upp.

En löpare kan aldrig bli världsmästare om man inte kämpar och ger det tid.
En anorektiker kan aldrig bli frisk om man inte kämpar och ger det tid.

Vi har alltid upp och nedgångar. Just nu är du kanske i en nedgång, så då gäller det att kämpa ännu mer! Alla kan!"



Tygskor visar att värmen inte har försvunnit helt :)


Öresundsbron.


Turning Torso.



Ett liv står på spel



Det är väldigt tyst om mig. Kanske för att jag inte vill märkas eller synas. Jag vill vara osynlig. Tror nog att det är bättre så. Jag balanserar på en smal lina. Är livrädd för att snubbla eftersom det kan göra så att jag ramlar platt ner på marken. Jag försöker hålla koncentrationen uppe, vilket inte är så lätt. Jag är trött på att jag hela tiden måste vara uppmärksam på allt, men samtidigt vet jag att det inte finns någon annan väg. Det är tufft, och vill jag nå mitt mål så måste jag ta mig igenom det.

Jag sätter krokben för mig själv alldeles för många gånger. Gör sånt som jag vet att jag inte borde göra. Bortförklarar allt, men jag (Sofie) vet vad som är rätt och fel. Jag vet precis vad som hjälper mig och vad som inte hjälper mig. Jag vet hur jag fungerar. Jag har fått en massa hjälp och jag skäms över att jag inte använder den fullt ut. Det är den där jäkla rädslan som hindrar mig. Jag har fått höra att jag är modig. Ehm...jag? Inte en chans.

Kanske förstod jag aldrig allvaret? Det kan vara det som fattas. Men då är det dags att börja inse att detta inte är någon lek. Det är blodigt allvar. Ett liv står på spel.





Bloggtoppen.se