Det är dags att säga hejdå



Jag går runt i en dimma. Kan inte riktigt ta tag i något. Tänker att jag ska göra det och det...men det slutar med att jag inte gör ett dugg. Det enda jag gör är tänker på vad jag borde göra.

Det är tufft nu. Ångesten har mig i ett starkt grepp. Även om jag går emot den ganska mycket, så blir det bara jobbigare. Jag vill gömma mig under täcket och strunta i precis allting, men det är också ångestframkallande. Det känns hopplöst, men ändå inte. Jag vet inte hur jag ska förklara. Kanske är det rädslan som tar tag i mig nu när det börjar känns som om jag kanske kommer kunna lägga anorexin bakom mig. Jag har aldrig varit så här nära förut.

Jag vill ha ett liv. Jag vill inte vara sjukskriven, gå i behandling eller något annat som innebär att vara sjuk. Jag vill börja plugga och leva studentlivet. Eller resa. Jag vill bort härifrån helt enkelt. Jag håller tummarna för att jag blir antagen till kursen jag har sökt och då får åka till England ett halvår. Även om det innebär att jag måste lämna mycket här hemma, så vet jag att jag behöver det. Jag har så många drömmar som jag vill börja förverkliga.

Anorexin är ett tryggt liv, men jag vill inte leva så längre. Jag har slösat bort alldeles för många år på det nu. Det är tufft att säga hejdå, men jag vänjer mig snabbt vid något annat. Vart livet än tar mig.


Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se