Måste acceptera, men inte gilla



Det har varit en bra dag. Jag har hjälpt pappa att ta bort snö från uterumstaket, jag har skottat grannens uppfart, jag har varit på julmarknad med mamma och pappa, ätit risgrynsgröt, smakat på olika sorters bröd och vunnit ett pepparkakshus. Pappa och jag har varit i Malmö på Citytunnelns invigning, jag har ätit middag med familjen, tittat på film och suttit ner hela filmen, mumsat på pepparkakor och... inget mer tror jag.

Trots allt detta positiva sitter jag här helt tom och vill bara försvinna. Promenaden som jag nyss tvingades ut på drog mig nog tillbaka till verkligheten. Jag är så trött på mitt så kallade liv. Jag vill inte leva med tvång och ångest varje dag. Jag är nog rätt besviken på mig själv. Det är det som är det stora problemet just nu. Jag kan inte acceptera att det tar tid med förändringar, jag vill ha kommit längre än vad jag har. Jag är så rädd för att ramla tillbaka långt ner i helvetet igen. Jag vill inte, inte alls, men jag känner hur lätt det är och det skrämmer mig.

Jag måste koncentrera mig på mitt. Och jag får inte trycka ner mig själv så mycket som jag gör. Måste börja vara snällare. Och jag måste låta saker och ting ta den tiden det tar. Just nu är min uppgift att ta mig fram till mitt mål och då kan jag inte jobba eller plugga eller göra något annat. Den tiden kommer, men bara om jag fortsätter min kamp framåt.

Jag behöver inte gilla det, men jag måste acceptera det. Det har jag fått höra många gånger och det stämmer så bra.







Kommentarer
Postat av: Anonym

Så hemskt att läsa hur du behandlar dig själv. Jag vet att det är svårt att stå emot tvången men eftersom motion uppenbarligen är ett stort problem för dig och något som du ofta använder som ångestlindring och känslohantering tror jag tyvärr att du måste ta en paus från allt vad motion och promenader heter, för det är en del av ätstörningen och så länge du har kvar det kommer du aldrig kunna bli helt frisk. Jag tror i alla fall att du ska fundera ordentligt på det och göra ett försök under några veckor och se vad som händer. Jag hade själv promenadtvång och var ute och gick ca 1 timme/dag (uppdelat på 2 promenader). Jag kände ju nånstans innerst inne att det inte var bra för mig och till slut bestämde jag mig för att testa att inte ta några promenader, bara röra mig om jag måste transportera mig nånstans. Det är nu 4 veckor sen och det känns så skönt att ha kommit bort från tvånget. Min stora rädsla att vikten skulle skena iväg uppåt om jag inte var ute och gick varje dag har fått sig en törn, det händer inte. Vissa veckor har jag gått upp lite mer, andra veckor nästan stått still. Så för din egen skull och för din framtids skull så tycker jag att du ska ge det en chans. Du kan alltid gå tillbaka till det gamla med promenadtvång m.m.



Lycka till!!

2010-12-06 @ 08:31:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se