Ett år sedan



För exakt ett år sedan blev jag inlagd in Varberg. Jag påbörjade en lång resa, livrädd var jag.


Så är jag på väg. Jag sitter i bilen och om mindre än två timmar är jag i Varberg. Mitt huvud hänger inte med. Jag känner mig helt tom på något vis. Jag förstår nog inte vad som händer. Kanske förstår jag när vi kommer fram eller när jag sitter vid bordet och ska äta upp maten på tallriken eller när jag ikväll ska sova i ett nytt rum och en ny säng?

Jag har börjat min långa resa. Jag vet att det kommer bli jobbigt, och jag är beredd på en hård kamp. Precis som jag vet att det i slutändan kommer vara värt allt slit.


Vi kom hit kl 13. Jag fick träffa min behandlare E och fick se mitt rum. Jag fick ett rum på ovanvåningen med egen toalett. Det är rätt mysigt och har tre stora fönster. Jag sa hejdå till mamma och pappa och hade sedan samtal med E där vi gick igenom regler och hur allt går till och så.

Efter samtalet var det fika. Och vilken början... en chokladmuffins. Men vad tusan. Jag ska göra det här och jag ska äta upp vad som än läggs på min tallrik även om det känns som om jag ska dö av ångest. Motiverad? JA!



När jag tänker tillbaka så ser jag att jag har tagit stora steg framåt, men att jag har en lång väg kvar att vandra. Jag har tappat en del sen jag åkte hem från Varberg och sen jag slutade dagvården i oktober, men samtidigt har jag tagit steg framåt. Det är en svår balansgång.

Jag kämpar mig envist fast vid det friska och gör allt för att jag inte ska falla tillbaks i anorexins klor. Englandsresan peppar mig. För ett år sedan när jag och min behandlare satt och pratade om vad jag ville göra om ett år sa jag att ville göra den där Englandsresan som jag blev tvungen att ställa in förra gången. Han sa att det var möjligt, och det ser jag nu att det också är. Bara jag håller fast vid det friska och inte låter mig ramla ännu längre ner. Det är inte mycket som ska till för att jag ska ramla över kanten, men jag tänker inte låta det hända. Aldrig igen.







Kommentarer
Postat av: Linda

Men framsteg har du faktist gjort. Har följt din blogg ett tag. Vet du vad capios dagvård i malmö har för nr? Ska nämligen ditt i slutet på januari men måste ändra tiden. Och jag slängde pappert med nr.

Postat av: Anonym

Känner igen det där... Jag var själv inlagd på samma ställe fast för exakt två år sedan och jag vet hur känslorna var. Otroligt blandade!

Vill bara säga att du gör framsteg för varje dag även om du själv inte kan se dom alla... Fortsätt att kämpa! En vacker dag kommer du att stå där som en segrare... Det går att bli bättre från denna helvetes sjukdom!

Ta hand om dig!

Kram!

2010-12-30 @ 18:21:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se