...



Dina knogar är så vita
Ditt grepp om livet så hårt
Hjärtat slår med en knuten hand
Att bara andas är så svårt
Och du är rädd för att leva
Och lika rädd för att dö
Men mest rädd för att bli galen
Och sakta smälta bort som snö

Det som håller dej tillbaka
Bjöd du in med öppen famn
Du är din egen fångvakt
Fruktan stal ditt namn

Blunda för alla andra
Låt dom se dej falla ner
Dom är säkert lika rädda
Fast dom inte tror nån ser

Så möt mej på din tröskel
Och våga titta ner
Det du ser som en bottenlös avgrund
Är en liten springa, inget mer
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se