...



Dina knogar är så vita
Ditt grepp om livet så hårt
Hjärtat slår med en knuten hand
Att bara andas är så svårt
Och du är rädd för att leva
Och lika rädd för att dö
Men mest rädd för att bli galen
Och sakta smälta bort som snö

Det som håller dej tillbaka
Bjöd du in med öppen famn
Du är din egen fångvakt
Fruktan stal ditt namn

Blunda för alla andra
Låt dom se dej falla ner
Dom är säkert lika rädda
Fast dom inte tror nån ser

Så möt mej på din tröskel
Och våga titta ner
Det du ser som en bottenlös avgrund
Är en liten springa, inget mer
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag





Ett år sedan



För exakt ett år sedan blev jag inlagd in Varberg. Jag påbörjade en lång resa, livrädd var jag.


Så är jag på väg. Jag sitter i bilen och om mindre än två timmar är jag i Varberg. Mitt huvud hänger inte med. Jag känner mig helt tom på något vis. Jag förstår nog inte vad som händer. Kanske förstår jag när vi kommer fram eller när jag sitter vid bordet och ska äta upp maten på tallriken eller när jag ikväll ska sova i ett nytt rum och en ny säng?

Jag har börjat min långa resa. Jag vet att det kommer bli jobbigt, och jag är beredd på en hård kamp. Precis som jag vet att det i slutändan kommer vara värt allt slit.


Vi kom hit kl 13. Jag fick träffa min behandlare E och fick se mitt rum. Jag fick ett rum på ovanvåningen med egen toalett. Det är rätt mysigt och har tre stora fönster. Jag sa hejdå till mamma och pappa och hade sedan samtal med E där vi gick igenom regler och hur allt går till och så.

Efter samtalet var det fika. Och vilken början... en chokladmuffins. Men vad tusan. Jag ska göra det här och jag ska äta upp vad som än läggs på min tallrik även om det känns som om jag ska dö av ångest. Motiverad? JA!



När jag tänker tillbaka så ser jag att jag har tagit stora steg framåt, men att jag har en lång väg kvar att vandra. Jag har tappat en del sen jag åkte hem från Varberg och sen jag slutade dagvården i oktober, men samtidigt har jag tagit steg framåt. Det är en svår balansgång.

Jag kämpar mig envist fast vid det friska och gör allt för att jag inte ska falla tillbaks i anorexins klor. Englandsresan peppar mig. För ett år sedan när jag och min behandlare satt och pratade om vad jag ville göra om ett år sa jag att ville göra den där Englandsresan som jag blev tvungen att ställa in förra gången. Han sa att det var möjligt, och det ser jag nu att det också är. Bara jag håller fast vid det friska och inte låter mig ramla ännu längre ner. Det är inte mycket som ska till för att jag ska ramla över kanten, men jag tänker inte låta det hända. Aldrig igen.







Snö, snö, snö!



Vi kan åka pulka från taket. Jättekul!


Ganska mycket snö om man säger så.






Pulkabacke från taket!



Meterhöga snödrivor



Vi kom aldrig till Österlen igår. Totalt igensnöat. Så vi fick fira jul hemma, bara familjen. Jag var jätteledsen, men man fick ju inse att det inte skulle gå att ta sig ut till farmor. Vi hade en mysig julafton hemma ändå. Vi hade förberett med julmat så vi kunde äta julbord. Vi tittade som vanligt på Kalle Anka, spelade spel, mamma och jag var ute en stund i snön, tomten kom (jag har inte växt ifrån det än, haha) och vi fick julklappar och till sist åt vi gröt. Så det blev en mysig dag trots ändrade planer.

Nu är jag hos farmor på Österlen. Vi körde efter lunch och det gick bra tills efter Ystad...då märkte man att vi var på Österlen. Vägarna blev sämre och jag har aldrig sett sådana höga snövallar som det var på vissa ställen. Vi fick köra en annan väg in i byn eftersom den ena var blockerad av jättehöga snövallar och det andra vägen var knappt körbar. Det var precis att vi kom igenom med bilen, mycket mer var det inte. I byn gick det bra att köra, men bara vi kom utanför blev det svårt igen. Vi mötte en bil och han blev så tacksam när vi sa att det fanns en väg ut till stora vägen. Sista biten var inte rolig den heller, men de hade precis plogat så det gick att ta sig fram ganska bra.

Jag har aldrig sett så här mycket snö. Jag och lillasyster har åkt pulka från taket. Jättekul var det! Men ja, här är meterhöga snödrivor. Ni ska få se bilder imorgon. Vi ska fota massor. Vår väg är inte körbar längre. Det blåser en del fortfarande nämligen...

Ikväll blir det mer julfirande. Julbord och så kommer tomten igen. Så en extrajulafton blir det. Mysigt!



Snökaos var det ja



Snökaos. Det kom verkligen helt fel dagar. Jag hoppas att vi kan köra till farmor på Österlen imorgon. Just nu är det ju totalt kaos där ute...bilköer, vägar avstängda och så vidare. Ja, det är inte lätt att ta sig ut mitt på landet i det här vädret. Det som gör mest ont är att lillasyster är ledsen. Men jag håller tummarna för att vi kan köra imorgon. Det vore den bästa julklappen.

Stallet har jag inte heller kunnat ta mig ut till. Ville så gärna, men det var väl lika bra att stanna hemma. Så jag har roat mig med att göra klart de sista julklapparna, skottat snö, handlat reservjulbord med mamma och pappa, gått en mysig promenad...och ja, typ det. Bakat pepparkakor har jag också gjort förresten.

Nu ska jag ut och rulla mig i snön. Åka lite pulka kanske om någon vill följa med mig. Annars kanske det går att göra en snögubbe? Ikväll är det Bingolottos uppesittarkväll som gäller i alla fall. Jag känner på mig att turen är på min sida. Jag hoppas i alla fall, haha.


Jag i vintras!



Jag har ett liv att leva



Våghelvetesjävlaskit.

Jag kämpar i uppförsbacke. Det börjar bli riktigt jobbigt... Som ni kanske förstår så var inte vågen snäll mot mig. När jag såg siffrorna kände jag för ett ögonblick att allt mitt kämpande den senaste veckan varit förgäves, inga siffror som var på min sida, men jag insåg sedan att allt positivt jag kan ta med mig är värdefullt. Så nu har jag fått ännu ett bevis på att kroppen behöver så mycket mer än vad jag tror och vad känslan säger mig. Jag är inte besviken på mig själv den här veckan, det är jag verkligen inte, för jag vet att jag har kämpat på och gjort mitt bästa. Men det krävs ännu mer för att vända nerförsbacken...

Det jag är mest oroad för är Englandsresan. Jag har bestämt mig för att åka dit, ingenting ska få hindra mig, men jag inser också vad som krävs av mig för att klara av det. Det är en månad kvar tills jag åker och jag måste ha högsta växeln i hela tiden. Jag och min behandlare pratade om det idag. Jag vet att vikten måste upp, jag är alldeles för skör nu och jag känner hur mycket starkare ångesten är nu än för några veckor sedan.

Jag har återigen insett att jag inte känner mig smalare när vikten går neråt, snarare tvärtom. Jag kommer aldrig bli nöjd, bara mer missnöjd. Därför tänker jag vända detta nu, innan jag har ramlat ännu längre ner.

Jag har ett liv att leva!


Lilla jag då, haha!



Ett år äldre



Så är jag ett år äldre. 22 år gammal, men eftersom 2 är mitt lyckotal så borde det bli ett bra år? Jag hade en bra födelsedag i alla fall. Jag blev väckt med sång och presenter på sängen. Jag fick bland annat ett par skor och en klocka. Mamma slutade tidigare på jobbet för att komma hem och umgås med mig, så vi gick en promenad och fikade sedan med en jättegod kladdkaka som min moster hade gjort. På kvällen åt vi middag, Ie kom en stund och jag fick present och så bytade vi julklappar. Sedan var det dags att klä julgranen. Det gör vi alltid på min födelsedag!

I söndags kom mormor, farmor och så och vi hade lite kalas för mig. Jag hade både bakat och gjort maten. Lussebullar, pepparkakor, mjuk pepparkaka och yoghurtglasstårtan. Och så kycklinggratäng till middag. Allt var jättegott! Jag hade bestämt mig för att äta av allt och det gjorde jag. Lite stolt över det.

Imorgon har jag samtal. Jag hoppas att vågen är snäll mot mig, för jag har verkligen kämpat på den här veckan. Får se imorgon helt enkelt. Nu ska jag ta mig ur sängen. Gav mig själv sovmorgon för en gångs skull. Det behövde jag...





Full rulle hela dagen



Jag har varit igång hela dagen, men mycket har jag fått gjort. Och mycket snö har vi fått! Efter frukost gick jag ut och skottade och sedan åkte mamma och jag iväg på julshopping. Ikea fick sig bland annat ett besök och jag fick köpt det mesta, vilket känns skönt. Vi styrde sedan bilen mot Trelleborg och Ica Maxi. Gud så mycket folk där var, man blev helt vilse. Handlat fick vi i alla fall och åkte sedan och hämtade mormor hos moster. Hem var nästa och jag packade upp, åt och sedan var pappa snäll och körde mig till stallet. En liten ridtur i snön blev det. Mysigt, och hästarna tyckte det var roligt.

Pappa hämtade mig, jag bakade mjuk pepparkaka till imorgon och gjorde yoghurtglasstårtan. Dags för middag, en liten promenad för att dämpa irritationen över det misslyckade försöket att baka pepparkakor (jag var alldeles för trött) och avslutningsvis film och lussekatt och frukt och knäck.

Nu sitter jag på golvet på mitt rum och ska alldeles strax krypa ner i sängen. Jag är helt slut, men det har varit en bra dag. Ångesten slår på mig hela tiden, men jag försöker stå emot. Måste vända detta nu.

Igår hade jag också en bra dag. Förutom att jag fick stå och vänta på bussen jättelänge... men jag hade en rolig eftermiddag hos Ami med pepparkakshusbygge, mysig familjemiddag och till sist film & godismys med lillasyster.

Nu sängen.


Mitt lite snea och vingliga pepparkakshus. Men det sitter ihop minsann!



Frustration och uppgivenhet



Så fick jag min snö igen. Trevligt! Mamma och jag var ute en stund igårkväll. Hon skottade snö och jag la granris i fönsterna och så avslutade vi med att åka lite pulka. Enkelt och mysigt, sånt som gör mig glad. Och glad behövde jag bli eftersom dagen hade kunnat gå bättre.

Hade samtal på förmiddagen. Vägningen gick åt helvete. Jag suckade tungt när jag såg siffrorna och jag kan ärligt säga att jag aldrig har varit så besviken efter en vägning någon gång. Förvånad var jag också, och det är ju inte första gången jag sitter där och säger det. Frustration och uppgivenhet fyllde rummet.

Nu måste jag vända detta. Det får inte gå längre, det har redan gått för långt. Jag får ta fram pappret med mina sömn-mat-motions-mål som jag använde de sista veckorna på dagvården. Jag måste ta tag i mig själv och sätta upp klara regler. Jag står verkligen och balanserar på en smal lina nu och jag har bestämt att jag inte ska ramla ner. Nu har jag snubblat tillräckligt, men långt ner i helvetet ska jag inte, inte igen. Jag ska till England om drygt en månad. Jag SKA!

Jag åt bra igår. Jag åt lunch på stan själv, och fick magkatarr på köpet. Jag nästan vek mig av smärta så ont jag hade när jag gick på stan. Trots det åt jag middag som mamma hade lagat och och massa julgott på kvällen. Knäck, pepparkakor, lussebulle, apelsin... behöver jag ens säga att ångesten slog hårt på mig?

Jag kan inte ge efter. Får inte. Snart blir det frukost och i eftermiddag pepparkaksbygge. Det ska bli en bra dag.





Kaos, motgångar och förväntningar



Det är jättehalt och jättekallt ute. Kan vi inte få snö nu igen så att ishalkan försvinner? Som tur är ska det ju snöa imorgon. Me like a lot! Imorgon ska jag ha samtal med min behandlare F. Sen vi sågs sist har jag skrivit ner vad som triggar igång kaoset i huvudet, vilka motgångar som påverkar mig starkt och vad jag har för förväntningar på mig själv. Det var bra att skriva ner det. Känns som om jag har lite mer koll på vad jag ska vara uppmärksam på. Exempel på triggande situationer är när det ska tillsättas olja/fett i maten och jag inte tycker det behövs, när någon annan inte ska/vill äta av någon anledning. Då blir det totalt kaos i huvudet. Jag kan ha varit jätteglad ena sekunden för att när det här händer börja skrika/sura/bli arg osv. Ångesten kommer alltså.

Jag är tveksam om jag vill ställa mig på vågen imorgon. Är 110% säker på viktuppgång (fast det har jag varit förut och då har jag haft helt fel). Det finns både nackdelar och fördelar med att väga sig. Samtidigt så måste jag inse att jag ska gå upp några kilo, så siffrorna ska visa högre än förra veckan. Det är så svårt att acceptera bara... får se hur jag känner imorgon.

Jag kokade knäck idag, och den blev väldigt lyckad. Jag har nog ätit fler än vad psyket klarar av...ångesten slår på mig och jag förväntar mig inte mycket sömn inatt. Och jag som verkligen behöver sova. Har sovit så dåligt de senaste nätterna. Alldeles för få timmar... det ska bli skönt med samtal imorgon i alla fall. Efteråt ska jag gå på stan och leta julklappar. Kanske ta mig till polisen och fixa nytt pass också. Får se vad jag känner för.

Nu ska jag snart sova (blir väl om typ några timmar då). Behöver sova. Får sova.





Tredje advent



Adventsfika med glögg (+ måånga russin) och lussekatt. Och clementiner och pepparkakor. Och så "Astrid Lindgrens jul". Och innan dess spelade vi spel. Det var en mysig kväll med familjen. <3
























Julgranstajm!



Jag försöker ha ett leende på läpparna. Vill inte visa sorgen och smärtan...och rädslan. Försöker låta bli att påverkas, men det är lättare sagt än gjort. Jag vill springa ifrån allt. Fly är vad jag vill göra.

Jag är rädd att jag inte är stark nog. Klarar inte av att fightas mot det, mot skuldkänslorna. Och då löser jag allt på mitt eget lilla vis. Jag stänger av och straffar mig själv. För allt är ju ändå alltid mitt fel.



Nu är julens julgranar utvalda, en ute och en inne som vanligt. Jag fick såga ner en och det var inte det lättaste. Jag var ganska trött efteråt, haha. Men kul var det! Och så risgrynsgröt till lunch! Det börjar närma sig jul minsann!







Framåt eller bakåt?



Jag undrar så om jag lurar mig själv? Ångesten har slagit på mig hela dagen. När jag har ätit bra får jag ett hårt slag i ansiktet, och då ångrar jag allt. Tanken på att jag har gjort rätt försvinner lika lätt som en fjäder i en vind. Kompensationstankarna börjar snurra och jag känner hur jag sväller. Varför blir jag alltid lika rädd? När jag ser tillbaka på dagen kan jag konstatera att jag har ätit bra, men varit ute och rört på benen lite för länge. Fan vad jag hatar den här karusellen.


Jag hade ett jättebra samtal med min behandlare F igår. Är så glad att jag får fortsätta gå och prata med henne för hon kan se framsteg som jag har gjort, och det är viktigt för mig att höra. Jag sa igår att det kändes som om jag har tagit flera steg tillbaka, men så är det inte. Jag börjar se allt klarare och nu när vikten har varit stabil i några veckor börjar jag inse att jag kan äta mer utan att gå upp i vikt. Jag fick några uppgifter att göra tills nästa vecka, och då bland annat att skriva ner vilka situationer som triggar igång kaoset. Tror att det kan vara bra. Skriva har alltid fungerat bra för mig.

Jag sätter själv upp hinder för mig. Alla förväntningar och krav. Julen är viktig för mig och därför vill jag göra allting (perfekt också) och jag verkligen jagar julstämningen. F sa till mig att stressa ner. Inte så konstigt efter allt det som jag rabblade upp. Jag gör det inte lätt för mig...

Ibland känns allt hopplöst. Ibland ser jag mitt mål klart och tydligt. Jag vet att jag balanserar på en smal lina och så kommer det nog vara ett bra tag till. Fast idag när jag fick reda på att jag har blivit antagen till kursen i England fick jag ny energi. Nu har jag verkligen ett mål att kämpa för och det känns så bra. Det är precis det jag behöver, att lämna tryggheten här hemma och klara mig själv. Det är jobbigt, men nog så rätt. Det är dags att testa mina vingar på riktigt.

Det kommer bli bra det här.



Tänker efter



Jag stod för middagen ikväll, Cowboysoppa från vildaste västern. Blev ganska gott tyckte jag och det verkade som om resten av familjen också tyckte det. Hela dagen har varit bra faktiskt. Jag har tänkt efter två gånger innan jag har gjort något och verkligen varit medveten i mina val. Men ja, ångesten har varit (är) skyhög, men nu ska jag försöka hålla mig stilla resten av kvällen. Vi började spela ett spel här hemma för några dagar sen och det ska vi fortsätta med alldeles strax.

En av er skrev en kommentar och föreslog att jag skulle lägga av med alla promenader eftersom jag gör det i kompensatoriskt syfte. Jag önskar att jag kunde det, men i nuläget funkar det inte. Men jag är glad att det har fungerat för dig! Det finns dagar då jag inte är ute och promenerar själv och jag får nog vara nöjd med det så länge. Jag koncentrerar mig på att få maten att fungera nu.

Imorgon ska jag ha samtal med F. Två veckor sen sist. Vågen ska få sig ett besök också...jag ser inte fram emot det, som vanligt då. Men då måste göras. Efter lunch sen ska pappa och jag köra till farmor och skotta fram henne. Tur att det finns traktorer, haha. Så det blir en heldag borta imorgon. Trevligt det också.

Jag bjuder på min mysoutfit som jag har gått runt i idag. Och där i bakgrunden kan ni kika in i mitt rum. :-)

  



Sömnlös



Jag borde sova, men det går inte när ångesten slår på mig. Jag försökte dränka den i snön, men det gick inte lika bra som vanligt. Har fixat lite med julpyntet nu...lyssnar på musik och försöker andas lugnt. Det bästa vore kanske ändå att krypa ner under täcket. Lösa lite korsord kanske.

Det jag ska göra är att stå ut i ångesten. Måste, måste, måste. Det finns inget annat sätt. Jag vet ju det.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag fortsätta med julkorten, fixa och dona lite, gå till stallet, åka pulka kanske... Det ordnar sig, bara jag tar en sak i taget och lever i nuet. Jag får inte skynda för snabbt fram. Då blir det platt fall.

Natti, natti!

Believe in what you feel inside
and give your dreams the wings to fly
You have everything you need,
If you just believe






Måste acceptera, men inte gilla



Det har varit en bra dag. Jag har hjälpt pappa att ta bort snö från uterumstaket, jag har skottat grannens uppfart, jag har varit på julmarknad med mamma och pappa, ätit risgrynsgröt, smakat på olika sorters bröd och vunnit ett pepparkakshus. Pappa och jag har varit i Malmö på Citytunnelns invigning, jag har ätit middag med familjen, tittat på film och suttit ner hela filmen, mumsat på pepparkakor och... inget mer tror jag.

Trots allt detta positiva sitter jag här helt tom och vill bara försvinna. Promenaden som jag nyss tvingades ut på drog mig nog tillbaka till verkligheten. Jag är så trött på mitt så kallade liv. Jag vill inte leva med tvång och ångest varje dag. Jag är nog rätt besviken på mig själv. Det är det som är det stora problemet just nu. Jag kan inte acceptera att det tar tid med förändringar, jag vill ha kommit längre än vad jag har. Jag är så rädd för att ramla tillbaka långt ner i helvetet igen. Jag vill inte, inte alls, men jag känner hur lätt det är och det skrämmer mig.

Jag måste koncentrera mig på mitt. Och jag får inte trycka ner mig själv så mycket som jag gör. Måste börja vara snällare. Och jag måste låta saker och ting ta den tiden det tar. Just nu är min uppgift att ta mig fram till mitt mål och då kan jag inte jobba eller plugga eller göra något annat. Den tiden kommer, men bara om jag fortsätter min kamp framåt.

Jag behöver inte gilla det, men jag måste acceptera det. Det har jag fått höra många gånger och det stämmer så bra.







Ändrade planer



Jag stod i över en timme och väntade på en buss som aldrig kom. Och jag som var ute i god tid och allt. När jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till samtalet med F så gav jag upp och gick hemåt. Lika kall som en isbit...men snabbt gick det för jag var frusen och hungrig. Fick ringa till Capio också och säga att jag inte kunde komma.

F ringde senare så att vi kunde boka ny tid och så sa hon att jag får fortsätta ha samtal med henne ett tag till. Capio har ju inte öppenvård egentligen, men vi ska avvakta och se om jag blir antagen till kursen i England. Så det känns väldigt bra. Jag har ingen som helst lust att börja om med någon ny. Dra hela historien ännu en gång...nä, jag är väldigt glad att det har fixat sig på detta viset.

Det har som sagt snöat maaassor idag. Jag har skottat, vilket jag tycker är roligt. Men det blev ordentliga högar. Imorgon ska jag se om jag kan ta mig in till Malmö. Har några saker som jag måste köpa. Men får se hur vädret är. Först väntar en god (förhoppningsvis) natts sömn...


Före och efter skottning :-p


Snööö!





Hej mitt vinterland



Det snöar massor. Vi här nere på sydkusten har fått mängder av snö. Så är det alltid. Antingen kommer det inget, eller så kommer det mycket.

Idag ska jag till Malmö och ha samtal med F. Jag måste ställa mig på den där helvetesvågen också, vilket jag inte gillar. Det är enormt ångestframkallande...men jag måste försöka komma ihåg att jag ska upp i vikt och då ska alltså siffrorna vara högre än förra veckan. Jag borde skriva det på en stor skylt och hålla framför mig. Det glöms liksom lätt bort när ångesten slår på mig.

Härligt att december är här! Jag börjar mina dagar med att rulla ur sängen vid tio över sju, släpa med mig täcke och kudde och placera mig i soffan. Sedan tittar jag på julkalendern och två gamla julkalendrar också. Mysig start på dagen.

Nu ska jag snart ge mig ut i snöovädret. Jag är ganska så säker på att bussen är försenad, och det kommer säkert ta längre tid än vanligt att ta sig till Malmö. Men snö har vi i alla fall! Man måste ju se det från den positiva sidan.


Jag i snöovädret förra året :-)



Bloggtoppen.se