Nu är slutet här



För 2,5 år sedan började jag en resa som jag trodde skulle vara över på några månader. Visserligen hade jag fått diagnosen anorexi, men inte var jag så sjuk?

Jag började på dagvård på Idunkliniken, men det var inte så enkelt som jag hade trott. Min behandlare trodde på mig och det var nog enbart därför jag fick vara kvar så länge som jag fick, men efter några månader fick jag inte längre vara kvar. Jag tog inte mina näringsdrycker och gick inte upp i vikt enligt behandlingsprogrammet.

Några månader senare fick jag göra ett nytt försök på dagvården. Jag lovade att jag skulle ta min näringsdrycker så att det inte skulle bli som förra gången. Frågan är om jag ens trodde på det själv? Motivatonen fanns där, men rädslan för siffrorna på vågen var större. Åter igen hade jag en stöttande behandlare som gav mig kraft och mod, men det räckte inte. Efter några månader fick jag ännu en gång avbryta behandlingen.

Jag bad om mer hjälp. Jag insåg själv att det behövdes något mer.

Efter många turer hit och dit, telefonsamtal och jag vet inte vad, fick jag komma till Capio Anorexi Centers behandlingshem i Varberg. Jag var så glad för att jag skulle få den hjälpen jag behövde. Motivationen fanns där från första dagen, och jag fick höra att den syntes. Tiden i Varberg var ingen dans på rosor, det var utmaningar varje dag men jag fick hjälp i de svåra stunderna. Jag behövde någon som sa till mig vad jag skulle göra och som såg till att jag följde det. Den hjäpen jag fick där gjorde så att jag även klarade av de mest ångestframkallande situationerna, därav de stigande siffrorna på vågen. Vissa erfarenheter kanske jag hade klarat mig utan, så som den där förbaskade semlan. Jag drömde mardrömmar om den dagarna innan och bad gång på gång att jag skulle slippa den (för att jag varken tycker om grädde eller mandelmassa). Men jag fick trycka i mig den där semlan + näringsdryck storgråtandes, och tårarna fortsatte att spruta flera timmar efteråt. Det där kommer jag inte glömma i första taget.

Efter ett halvårs kamp i Varberg skrevs jag ut den 16 juni. På mitt sista samtal med min behandlare sa jag att jag kände mig färdig där och det kändes så bra. Det var dags att ta nästa steg.

I början på augusti började jag på Capios nystartade dagvård i Malmö. Jag var tveksam till gruppterapin i början, men den visade sig ha mestadels positiv effekt. Efter 12 veckor avslutades behandlingen och ännu en gång kände jag mig färdig och redo att gå vidare.

Jag tog några små steg tillbaka efter dagvårdens slut, men som tur var fick jag gå kvar i öppenvård hos min behandlare. Den sista tiden var värdefull och jag lärde mig en del om mig själv. Även om allt inte gick perfekt så byggde jag upp en bra grund att stå på.

Det är den grunden jag står på nu. Det har gått några dagar sedan mitt sista samtal, och det känns tufft men inte omöjligt. Jag är redo för livet och dess utmaningar. Ingen väg är spikrak utan det finns alltid något problem som måste lösas. Min utmaning är att inte ge upp så fort något inte går som jag vill och hade planerat. Mitt nya motto är: Det löser sig alltid!

Detta är mitt sista inlägg på den här bloggen. Det var ett svårt beslut eftersom jag har haft så mycket stöd från er läsare genom bloggen, och ni ska veta att det har betytt mycket för mig. Alla peppande kommentarer och hejaramsor. Ni är guld värda! Bloggandet har en speciell plats i mitt hjärta och framförallt tycker jag att det är roligt, så därför kommer ni numera hitta mig på www.skrivetavsofie.blogg.se

Denna bloggen har gjort sitt känner jag. Det är dags att förnya lite. Häng gärna med mig till den nya bloggen, och där är det inte meningen att sjukdomen ska stå i fokus. Jag har ju en spännande vår i Brighton att se fram emot!

Men ett stort tack från mig till er! Och kom ihåg att allt löser sig på något vis!



En helt annan tjej



Det var en helt annan sak att prata med dig då. Du var djupt nere i sjukdomen, manipulativ och kunde inte se framåt. Nu är det en helt annan tjej som sitter här. Du mår bättre, vågar känna efter och kan se framåt.

Ungefär så här sa min behandlare idag. Efter 2,5 års resa står jag nu på egna ben. Jag hade mitt sista samtal idag. Många tårar blev det, men så bra det kändes ändå. Det som har varit värdefullt den här sista tiden är att jag fick fortsätta gå och prata med min behandlare. Vi började trots allt resan tillsammans då för nästan 2,5 år sedan. Hon ser en enorm skillnad på mig då och nu, och när jag tänker tillbaka på hur våra samtal var då jämfört med nu så ser jag vilken resa jag har gjort.

Jag har en lång väg kvar att vandra, det är jag fullt medveten om, men för att klara den här sista biten måste jag prova mina vingar. Ingen behandling eller behandlare kan hjälpa mig de här sista stegen, det är enbart vilja, mod och envishet från min sida.

Jag åker verkligen berg- och dalbana hela tiden. Ena stunden tror jag på mig själv, den andra tvivlar jag. Det enda jag kan göra är att prova och se vad som händer. Jag kan alltid gå tillbaks till det trygga, men förlorar aldrig något på att försöka gå en annan väg.

Inatt kommer det rinna många tårar. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet. Jag känner oro, rädsla, hopplöshet, uppgivenhet men också glädje och stolthet. Jag är rädd för allt som komma skall och de problem jag måste lösa. Men vet ni? Det känns inte omöjligt längre. Jag kan se framåt för första gången på flera år och det känns otroligt bra!





Bägaren rann över



Kommentar:
Känner du dig tillräckligt stabil för att åka till England? Hur länge ska du vara borta?

Svar:
Nä, jag känner mig inte ett dugg stabil egentligen. Men det kommer jag aldrig att göra om jag inte provar mina vingar. Jag kan inte sitta här hemma och vänta på att det ska kännas rätt. Det som kan hjälpa mig nu är att komma bort härifrån. Det är nog faktiskt den bästa hjälpen. Träffa nya människor, leva i en ny miljö, koncentrera mig på annat, klara mig själv... Det handlar om att våga prova på nya saker och inte stanna kvar i tryggheten. För visst känns det mycket enklare att falla ner i anorexins armar, där vet jag ju hur det fungerar, men jag vill inte göra det längre. Jag vill släppa sjukdomen och skaffa ett riktigt liv. De 4½ månaderna i England kommer bli en utmaning, och det får bära eller brista.



Dagen har varit tung. Jag har problem med csn, och med en massa annat, men detta var droppen och jag började storgråta. Jag har gråtit i flera omgångar och allt har känts hopplöst. Det är en himla tur att jag har stöttande föräldrar, annars hade det aldrig gått. Ja, på något vis ska det väl fixa sig.

Min kropp är helt slut. Floden av tårar var nog precis vad jag behövde. Jag har legat i soffan hela kvällen och inte orkat göra någonting. Imorgon ska jag ha samtal med min behandlare, och dessutom ställa mig på den helvetesvågen. Jag vill inte titta på några siffror. Aldrig. Det är för mycket som snurrar i huvudet nu.

Jag tänkte snart krypa ner i sängen och titta på några Vänneravsnitt. Försöka glömma verkligheten för en stund. Och kanske släcka lampan lite tidigare...jag har kommit in i helt fel vanor.



Årsresumé del 2



Juli
Jag hängde på Falsterbo Horse Show som vanligt och jobbade i informationen.





Jag var på bedömingssamtal på Capio Malmö.


Jag njöt av sommaren. Badade, solade, grillade, åt glass med mera!


Jag åkte till Öland med Sofia och Cim!



Augusti
Började på Capios dagvård i Malmö.

Jag var på Malmöfestivalen och såg Melissa Horn, och lite av Lars Winnerbäck.



September
Jag fortsatte kämpa på dagvården.

Mina kaniner dog. Vila i frid <3



Oktober
Jag gjorde ett tandemhopp från 4000 meter!


Jag slutade på dagvården. Hade det tufft de sista veckorna, men det kändes bra när jag slutade.



November
Jag och min lillasyster åkte till Fuerteventura.




Jag följde med pappa till Lübeck, Tyskland.



December
Jag julmyste så mycket jag bara kunde. Julmarknader, julbak, julkalendrar, julklappsshopping, pyntning, högg julgran och fixade massa annat.


Jag fyllde 22 år.


På grund av snöovädret kom vi inte till farmor på Österlen på julafton, utan fick åka dit på juldagen istället.




Ja, det där var väl mitt år i stora drag. Mycket som har hänt, och nu har jag ett helt nytt år framför mig. England om två veckor! Det kommer bli så bra så!



Årsresumé



Varför inte en liten årsresumé av 2010? Man glömmer ju så fort...



Januari
Jag blev inlagd på Capio Anorexi Center i Varberg den 28 december (2009 då) och började det nya året där.

 


Februari
Kampen fortsatte...


Var ute och busade i snön en hel del (Den utetiden jag fick då. Fast vi var bra på att förlänga den, och smita ut någon gång ibland)



Mars
Jag klippte lugg!


Jag flyttade till uppföljningsavdelningen, Villan.


April
Jag var hemma på permis över påsk.


I Varberg blev det mycket mys vid havet och trevliga utflykter.






Jag fick ett tråkigt besked...
Vila i frid, Anna <3


I månadsskiftet var jag hemma på veckopermis, och åt då mjuklgass såklart!


Maj
Tillbaka i Varberg blev det ännu fler härliga stunder vid havet. Och många hoppbilder!


Busade gjorde vi också... ;)


I månadsskiftet var jag hemma i två veckor.




Juni
Tillbaka i Varberg bodde jag i träningslägenhet en vecka.


Avslutade min behandlingstid i Varberg med att bo i Villan de sista dagarna.


Fick en underbar avskedspresent av E och S, och tårarna sprutade.


Jag och mamma åkte till Kefalonia, Grekland.




Resten av året kommer en annan dag! :-)



Nu förstår jag



Jag kom nyss på varför jag har så svårt för att gå och lägga mig. Natten är den tid då jag känner mig lugn och kan släppa stressen för maten och motionen. Den är nu jag kan slappna av och bara vara. Det kan jag inte annars på dygnet.

Konstigt att jag inte har kopplat det innan. Det är så självklart egentligen...




Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv,
jag kunde inte andas tillslut



Nytt år... nu kör vi!



Nu är det år 2011!

2010 var ett händelserikt år. Jag lärde känna många människor, och några togs ifrån mig. Jag såg nya delar av världen och jag lärde mig mycket om mig själv. Anorexin fick mycket plats det här året också, men jag har dödat en stor del av den. Jag har kämpat hela året. Från tiden i Varberg, till dagvården i Malmö och nu öppenvård.

2011 ska bli ett bra år! (fast det säger man väl om varje år?)
Allt jag har kämpat för under hela 2010 ska inte vara förgäves. Nu ska jag leva livet fullt ut. England är nästa utmaning. Om 3 veckor är jag där.

Det kommer bli bra det här. Livet blir vad man gör det till.
Nu kör vi!









...



Dina knogar är så vita
Ditt grepp om livet så hårt
Hjärtat slår med en knuten hand
Att bara andas är så svårt
Och du är rädd för att leva
Och lika rädd för att dö
Men mest rädd för att bli galen
Och sakta smälta bort som snö

Det som håller dej tillbaka
Bjöd du in med öppen famn
Du är din egen fångvakt
Fruktan stal ditt namn

Blunda för alla andra
Låt dom se dej falla ner
Dom är säkert lika rädda
Fast dom inte tror nån ser

Så möt mej på din tröskel
Och våga titta ner
Det du ser som en bottenlös avgrund
Är en liten springa, inget mer
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag





Ett år sedan



För exakt ett år sedan blev jag inlagd in Varberg. Jag påbörjade en lång resa, livrädd var jag.


Så är jag på väg. Jag sitter i bilen och om mindre än två timmar är jag i Varberg. Mitt huvud hänger inte med. Jag känner mig helt tom på något vis. Jag förstår nog inte vad som händer. Kanske förstår jag när vi kommer fram eller när jag sitter vid bordet och ska äta upp maten på tallriken eller när jag ikväll ska sova i ett nytt rum och en ny säng?

Jag har börjat min långa resa. Jag vet att det kommer bli jobbigt, och jag är beredd på en hård kamp. Precis som jag vet att det i slutändan kommer vara värt allt slit.


Vi kom hit kl 13. Jag fick träffa min behandlare E och fick se mitt rum. Jag fick ett rum på ovanvåningen med egen toalett. Det är rätt mysigt och har tre stora fönster. Jag sa hejdå till mamma och pappa och hade sedan samtal med E där vi gick igenom regler och hur allt går till och så.

Efter samtalet var det fika. Och vilken början... en chokladmuffins. Men vad tusan. Jag ska göra det här och jag ska äta upp vad som än läggs på min tallrik även om det känns som om jag ska dö av ångest. Motiverad? JA!



När jag tänker tillbaka så ser jag att jag har tagit stora steg framåt, men att jag har en lång väg kvar att vandra. Jag har tappat en del sen jag åkte hem från Varberg och sen jag slutade dagvården i oktober, men samtidigt har jag tagit steg framåt. Det är en svår balansgång.

Jag kämpar mig envist fast vid det friska och gör allt för att jag inte ska falla tillbaks i anorexins klor. Englandsresan peppar mig. För ett år sedan när jag och min behandlare satt och pratade om vad jag ville göra om ett år sa jag att ville göra den där Englandsresan som jag blev tvungen att ställa in förra gången. Han sa att det var möjligt, och det ser jag nu att det också är. Bara jag håller fast vid det friska och inte låter mig ramla ännu längre ner. Det är inte mycket som ska till för att jag ska ramla över kanten, men jag tänker inte låta det hända. Aldrig igen.







Snö, snö, snö!



Vi kan åka pulka från taket. Jättekul!


Ganska mycket snö om man säger så.






Pulkabacke från taket!



Meterhöga snödrivor



Vi kom aldrig till Österlen igår. Totalt igensnöat. Så vi fick fira jul hemma, bara familjen. Jag var jätteledsen, men man fick ju inse att det inte skulle gå att ta sig ut till farmor. Vi hade en mysig julafton hemma ändå. Vi hade förberett med julmat så vi kunde äta julbord. Vi tittade som vanligt på Kalle Anka, spelade spel, mamma och jag var ute en stund i snön, tomten kom (jag har inte växt ifrån det än, haha) och vi fick julklappar och till sist åt vi gröt. Så det blev en mysig dag trots ändrade planer.

Nu är jag hos farmor på Österlen. Vi körde efter lunch och det gick bra tills efter Ystad...då märkte man att vi var på Österlen. Vägarna blev sämre och jag har aldrig sett sådana höga snövallar som det var på vissa ställen. Vi fick köra en annan väg in i byn eftersom den ena var blockerad av jättehöga snövallar och det andra vägen var knappt körbar. Det var precis att vi kom igenom med bilen, mycket mer var det inte. I byn gick det bra att köra, men bara vi kom utanför blev det svårt igen. Vi mötte en bil och han blev så tacksam när vi sa att det fanns en väg ut till stora vägen. Sista biten var inte rolig den heller, men de hade precis plogat så det gick att ta sig fram ganska bra.

Jag har aldrig sett så här mycket snö. Jag och lillasyster har åkt pulka från taket. Jättekul var det! Men ja, här är meterhöga snödrivor. Ni ska få se bilder imorgon. Vi ska fota massor. Vår väg är inte körbar längre. Det blåser en del fortfarande nämligen...

Ikväll blir det mer julfirande. Julbord och så kommer tomten igen. Så en extrajulafton blir det. Mysigt!



Snökaos var det ja



Snökaos. Det kom verkligen helt fel dagar. Jag hoppas att vi kan köra till farmor på Österlen imorgon. Just nu är det ju totalt kaos där ute...bilköer, vägar avstängda och så vidare. Ja, det är inte lätt att ta sig ut mitt på landet i det här vädret. Det som gör mest ont är att lillasyster är ledsen. Men jag håller tummarna för att vi kan köra imorgon. Det vore den bästa julklappen.

Stallet har jag inte heller kunnat ta mig ut till. Ville så gärna, men det var väl lika bra att stanna hemma. Så jag har roat mig med att göra klart de sista julklapparna, skottat snö, handlat reservjulbord med mamma och pappa, gått en mysig promenad...och ja, typ det. Bakat pepparkakor har jag också gjort förresten.

Nu ska jag ut och rulla mig i snön. Åka lite pulka kanske om någon vill följa med mig. Annars kanske det går att göra en snögubbe? Ikväll är det Bingolottos uppesittarkväll som gäller i alla fall. Jag känner på mig att turen är på min sida. Jag hoppas i alla fall, haha.


Jag i vintras!



Jag har ett liv att leva



Våghelvetesjävlaskit.

Jag kämpar i uppförsbacke. Det börjar bli riktigt jobbigt... Som ni kanske förstår så var inte vågen snäll mot mig. När jag såg siffrorna kände jag för ett ögonblick att allt mitt kämpande den senaste veckan varit förgäves, inga siffror som var på min sida, men jag insåg sedan att allt positivt jag kan ta med mig är värdefullt. Så nu har jag fått ännu ett bevis på att kroppen behöver så mycket mer än vad jag tror och vad känslan säger mig. Jag är inte besviken på mig själv den här veckan, det är jag verkligen inte, för jag vet att jag har kämpat på och gjort mitt bästa. Men det krävs ännu mer för att vända nerförsbacken...

Det jag är mest oroad för är Englandsresan. Jag har bestämt mig för att åka dit, ingenting ska få hindra mig, men jag inser också vad som krävs av mig för att klara av det. Det är en månad kvar tills jag åker och jag måste ha högsta växeln i hela tiden. Jag och min behandlare pratade om det idag. Jag vet att vikten måste upp, jag är alldeles för skör nu och jag känner hur mycket starkare ångesten är nu än för några veckor sedan.

Jag har återigen insett att jag inte känner mig smalare när vikten går neråt, snarare tvärtom. Jag kommer aldrig bli nöjd, bara mer missnöjd. Därför tänker jag vända detta nu, innan jag har ramlat ännu längre ner.

Jag har ett liv att leva!


Lilla jag då, haha!



Ett år äldre



Så är jag ett år äldre. 22 år gammal, men eftersom 2 är mitt lyckotal så borde det bli ett bra år? Jag hade en bra födelsedag i alla fall. Jag blev väckt med sång och presenter på sängen. Jag fick bland annat ett par skor och en klocka. Mamma slutade tidigare på jobbet för att komma hem och umgås med mig, så vi gick en promenad och fikade sedan med en jättegod kladdkaka som min moster hade gjort. På kvällen åt vi middag, Ie kom en stund och jag fick present och så bytade vi julklappar. Sedan var det dags att klä julgranen. Det gör vi alltid på min födelsedag!

I söndags kom mormor, farmor och så och vi hade lite kalas för mig. Jag hade både bakat och gjort maten. Lussebullar, pepparkakor, mjuk pepparkaka och yoghurtglasstårtan. Och så kycklinggratäng till middag. Allt var jättegott! Jag hade bestämt mig för att äta av allt och det gjorde jag. Lite stolt över det.

Imorgon har jag samtal. Jag hoppas att vågen är snäll mot mig, för jag har verkligen kämpat på den här veckan. Får se imorgon helt enkelt. Nu ska jag ta mig ur sängen. Gav mig själv sovmorgon för en gångs skull. Det behövde jag...





Full rulle hela dagen



Jag har varit igång hela dagen, men mycket har jag fått gjort. Och mycket snö har vi fått! Efter frukost gick jag ut och skottade och sedan åkte mamma och jag iväg på julshopping. Ikea fick sig bland annat ett besök och jag fick köpt det mesta, vilket känns skönt. Vi styrde sedan bilen mot Trelleborg och Ica Maxi. Gud så mycket folk där var, man blev helt vilse. Handlat fick vi i alla fall och åkte sedan och hämtade mormor hos moster. Hem var nästa och jag packade upp, åt och sedan var pappa snäll och körde mig till stallet. En liten ridtur i snön blev det. Mysigt, och hästarna tyckte det var roligt.

Pappa hämtade mig, jag bakade mjuk pepparkaka till imorgon och gjorde yoghurtglasstårtan. Dags för middag, en liten promenad för att dämpa irritationen över det misslyckade försöket att baka pepparkakor (jag var alldeles för trött) och avslutningsvis film och lussekatt och frukt och knäck.

Nu sitter jag på golvet på mitt rum och ska alldeles strax krypa ner i sängen. Jag är helt slut, men det har varit en bra dag. Ångesten slår på mig hela tiden, men jag försöker stå emot. Måste vända detta nu.

Igår hade jag också en bra dag. Förutom att jag fick stå och vänta på bussen jättelänge... men jag hade en rolig eftermiddag hos Ami med pepparkakshusbygge, mysig familjemiddag och till sist film & godismys med lillasyster.

Nu sängen.


Mitt lite snea och vingliga pepparkakshus. Men det sitter ihop minsann!



RSS 2.0